För dagens liberaler går respekten för islam före en sekulariserad samhällssyn

Vägen till det liberala, emanciperade och sekulära Sverige och stora delar av Europa har gått över en ihärdigt respektlöst, ironisk  och ofta förlöjligande kritik av kristendomen och dess prästerskap.  Inte minst insåg många  företrädare för arbetarrörelsen att prästerskapet spelade en viktig roll för att bevara den bestående samhällsordningen genom att i sina predikningar  inplantera religionens gift i underklassens sinnen – en roll som i och för sig försvagades genom urbanisering och industrialisering.  Litteraturprofessorn Harold Bloom, som jag ofta åberopar, skriver någonstans att arbetarklassen tenderar att söka sig tlll religionen snarare är till estetiken för att lyfta sina sinnen från ett olidligt vardagsliv. Till Kristus –  frälsaren  – snarare än till Hamlet – den tvivlande, mångbottnade moderna människan. Följaktligen var angrepp på religion en nödvändig del av arbetarrörelsen kamp för frigörelse,  varför man torde snarast få betrakta företeelseer som Broderskapsrörelsen som ett slags kapitulation inför religionens hegemoni över själarna.

Det var dock naturligtivis framförallt naturvetenskapens utveckling tillsammans med  intellektuellas och akademikers  ironiska angrepp som kom att urholka denna hegemoni. Det  blev helt enkel orimligt att tro på en allsmäktig Gud i biblisk mening i detta närmast oändligt stora och ofattbara universum; och det syntes oförenligt med en emanciperad människosyn:

“The whole conception of a God is a conception derived from the ancient oriental despotisms. It is a conception quite unworthy of free men “, Bertrand Russell  (Why I Am Not A Christian).

“My own view on religion is that of Lucretius. I regard it as a disease born of fear and as a source of untold misery to the human race” (Russell).

Utan ett aktivt medvetandegörande på bred front skulle  inte religionens makt kunna brytas – och det främsta instrumentet för detta medvetandegörande var just ironin över  för att inte säga förlöjligandet av kristendomens föreställningsvärd, från upplysningen (eller tidigare) och fram till våra dagars Bertrand Russell, Herbert Tingsten, Ingemar Hedenius, Christopher Hitchens,  Richard Dawkins.

Det är i denna tradition Lars Vilks och tecknarna i Jyllandsposten arbetar men nu med angreppen riktade mot islam och de får bekräftelse på att deras vapen är effektiva genom det ursinne hos breda lager av den muslimska befolkningen som deras teckningar väckte. Miljoner troende känner ångest över  att deras gudstro  inte bara framstår som en stor livslögn, utan allra värst en komisk sådan.  Särskilt urholkas islamistiska imamers och predikanters möjlighet att förgifta unga sinnen med sin fanatism. Vem vill dra på sig en självbombarväst om han ser sig själv som urbota löjlig –  eller snarare naturligtvis som tragikomisk?

Liberalismens och arbetarrörelsens företrädare i dagens Sverige avstår emellertid överlag från att ansluta sig till denna religionskritik – och avstår därmed även från att fortsätta kampen för ett emanciperat sekulärt samhälle och mot de religiösa  föreställningar som nu importeras genom muslimsk invandring. I stället upprepar man principen om att hysa “respekt” för islam som en av de stora religionerna etc. Utan att närmare klargöra vad det är i religionen som man respekterar – detta skulle förmodligen bli en tämligen generande lista på grov intolerans, fördomar och dogmer som strider mot allt vad liberalism och arbetarrörelse står för – fridlyser man religionen, särskilt som man vrider vad som är religionskritik till en fråga om hat mot muslimer eller tlll ett slags paranoia under beteckningen “islamofobi”. Man får inte såra muslimer genom att förlöjliga deras tro. Och Voltaire eller Hedenius borde inte ha fått såra de kristna?

Själva den pågående debatten om islam och  islamism är ett tecken på att denna religion redan tillmäts större hänsyn än vad som vore adekvat i ett sekulariserat samhälle. Typisk för denna anpassning är integrationsminister Erik Ullenhags märkliga debattartikel i DN den 13 januari. Artikeln har effektivt avfärdats av Merit Wager på Newsmill som inte mer än en anhopning floskler i det förvrängande syfte som jag just nämnde och skall inte närmare diskuteras här. Anmärkningsvärt – men typiskt – är dock att Ullenhag inte direkt  kan sägas slösa med markörer som “liberal” och “sekulär” i sin text.  I själva verket borde han som liberal just framhäva dessa grundläggande värden och till de muslimska “företrädare” (islam har egentligen inga företrädare och är därför en icke-hierarkisk rörelse; en del av dess attraktionskraft) som han skall möta  i Bertrand Russells anda säga något i stil med:

“Det som ni kallar tro på Gud är ingenting annat än föreställningar som går tillbaka på fruktan för österländska tyranner. Som liberal betraktar jag er tro som något ovärdigt fria människor och opassande i ett modernt, sekulariserat Sverige”.

Detta eller något liknande kommer aldrig att sägas av någon liberal politiker i Sverige, inte av någon företrädare för den svenska arbetarrörelsen och kommer inte att stå att läsa på ledarplats i Aftonbladet, DN eller Expressen.