Riksbanken gillrar sin egen fälla

May 8, 2018 § Leave a comment

En och annan reflektion om det monetära läget infinner sig hos undertecknad där han sitter vid gatuköket i Bangkok och motvilligt petar i den “som tam” för 10 kronor som hans till baht växlade pension förmår bekosta (nåja, vi skall inte bli patetiska). En råtta, som dyker upp och ned genom en lucka i trottoarkanten förefaller betydligt gladare över tillvaron.

Reflektionerna gäller mer den ironi – tragisk eller komisk – som föreligger i och med riksbankens lätt excentriska, eller direkt dåraktiga, minusräntepolitik snarare än de monetära sakförhållandena som sådana, vilka jag är alltför ringrostig att bedöma. Det som faller i tankarna och i minnet är den keynesianska “liquidity trap” vilken jag ägnade utförlig rapportering under min tid i Japan, där den var i hög grad förhanden. Vid ihållande mycket låg ränta under ett tillstånd av deflationsförväntningar eller andra farhågor förlorar penningpolitiken sin verkningsgrad i och med att hushåll och institutioner hamstrar pengar som hamnar utanför kreditsystemet.
Preferensen för likviditet blir, som det heter, “absolut”.

Det är just dylika förväntningar, med en möjlig liquidity trap i förlängningen som riksbanken söker förebygga genom sin minusränta. Men det förefaller ju som att jaga spöken beträffande en ekonomi som, till skillnad från den tidens japanska, inte visar några tecken på stagnation! Risken fanns väl, som bl a Krugman framhållit, vid 2008 års kris (men då var riksbanken sen med att sänka räntan).

Ironin ligger just i att Ingves i kampen mot en penningpolitisk fälla skapar en alldeles egen “trap”.

Någon “absolut” likviditetspreferens i Keynes mening föreligger inte, obligationsmarknaden har väl fortsatt att fungera t om under minusränta – om inte annat eftersom efterfrågan på obligationer hålls uppe av riksbankens operationer och kanske därför att en obligation betraktas som säkrare än cash ( varför kan jag inte bedöma; det är en marknad rörande vilken krävs specialkunskaperna hos en banker). Men, i alla fall, istället för “hoarding” och liknande har, vilket är alltför välbekant, en extrem låneaktivitet ägt rum från hushållens sida, medan bankerna blir feta liksom alla som sitter på tillgångar. Klyftan mellan “have and have not” ökar. Den grundläggande klassiska relationen mellan sparande och investeringar förskjuts, lån uppmuntras (och belönas) istället för sparande men dessa har i mycket riktats mot bubbelskapande spekulativa investeringar, särskilt i bostäder. I den mån den åstundade efterfrågan skulle bli inflationsdrivande diffuseras detta av  förändringar inom teknologi, kvalitets- och produktivitetsförskjutningar som gör prisbilden svårbedömbar. Allt detta är uppenbart för flera bedömare.

Då bubblan spricker – se bostadsmarknaden – och en svagare konjunktur infinner sig, kommer, som så många bedömare likaledes förutser, penningpolitiken ur fas med den realekonomiska utvecklingen. Och blir just antingen lika verkningslös som i en “liquidity trap” eller kontracyklisk i det att man tvingas följa en internationell ränteuppgång. Detta negativa scenario förstärks av att riksbankens internationella trovärdighet har undergrävts genom den fanatiska minusräntepolitiken och den därav följande krondeprecieringen.

Keynes snurrar i sin grav.

 

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Riksbanken gillrar sin egen fälla at Bo Lundberg.

meta

%d bloggers like this: