“Gib meine Jugend mir zurück!”

March 12, 2017 § Leave a comment

Screen Shot 2015-10-23 at 13.18.30

Den här ”selfien” kan verka provocerande på några – den som ni tittar på heter förresten Nun – och bilden är ju f ö ganska fånig, men den kanske anknyter något till  Diktarens  åkallan i prologen på teatern i Goethes “Faust”:

Gib ungebändigt jene Triebe,
Das tiefe, schmerzenvolle Glück,
Des Hasses Kraft, die Macht der Liebe,
Gib meine Jugend mir zurück!

Man kan vid läsningen av dessa rader erinra sig att skalden på ålderns höst uppenbarligen själv önskade sig en återupplevd ungdom, nämligen i sin plötsliga förälskelse vid 72 års ålder  i den 17-åriga Ulrike von Levetzow, som han träffade på kur i Marienbad (vilket gav stoff till Marienbad-elegierna). Det var en kortvarig men intensiv passion, som t o m eskalerade till att Goethes beskyddare, storhertigen Karl August av Saxen, förmåddes sondera möjligheten till äktenskap. Ulrike, eller hennes familj, visade  dock “det goda omdömet att avböja detta frieri med all den takt som situationen krävde” (Harold Bloom).

Men tillbaka till bilden. För det första påstås ju i denna, utifrån en säkert tvivelaktig och ovetenskapligt utarbetad mjukvara, att jag ser sex-sju år yngre ut än vad min nominella ålder skulle visa. Av detta kan jag dra slutsatsen, med en blandning av önsketänkande och likaledes ovetenskapligt grundat stöd av data beräffande hjärt-lungkapacitet, fysiska prestanda mm, att den även visar min verkliga ålder. Jag skulle alltså i själva verket vara upp till sju år yngre än vad som anges av mitt födelsenummer. Vilket naturligvis inte hindrar att jag kan drabbas av stroke eller hjärtinfarkt eller få en diagnos om malign tumör, när som helst. Mer sannolikt är dock att jag hinner bli överkörd i den vansinniga Bangkok-trafiken före allt annat.

För det andra antyder den varför jag skulle vara yngre.

För några decennier sedan gjordes ett experiment  som gick ut på att ett antal män i 70-årsåldern under fem dagar stängdes in i en lokal där allting, verkligen allting, rekonstruerats till som det hade varit ca tjugo år tidigare. Interiör, föremål, kläder, sånger och annan musik, filmer, bilder av kända personer, allt hade lagts in för att totalt innesluta personerna i en femtiotalsmiljö. De uppmanades också att koncentrera  sig på att återuppleva minnena från det tidigare skedet. Deltagarna gick alltså helt och hållet tillbaka till en svunnnen tid, som om de hade placerats i en tidsmaskin.

Så vad hände? Då männen kom ut ur denna veritabla tidsmaskin var de i signifikant grad yngre, mentalt och i vissa avseenden även fysiskt.

Skall vi tro på det där?  Själv förhåller jag mig skeptisk till att ett experiment som är så pass begränsat i tid, population etc kan ha övertygande vetenskaplig halt, men det kan finnas en kärna av sanning i dess mer generalla slutsats: att vistas i en miljö som i flera avseenden påminner om ungdomen, som intensivt stimulerar minnen av ett tidigare skede i vårt liv, kan verka: föryngrande.

Och märk väl: försökspersonerna var tillsammans med andra i samma ålder. Antag i stället att en äldre person, som gubben i bilden, påminns om sin ungdom genom att vara i närheten av, för stunden eller mer regelbundet, en avsevärt yngre person (i det här fallet den bedårande Nun). Jag påminns, om inte annat tack vare den unga damens mycket påtagliga och för mig angenäma fysiska närhet, om min egen ungdom, och denna påminnelse kan vara så stark att jag faktiskt blir något yngre. Jag går alltså in i den illusion som särskilt japanska män av alla åldrar skapar med så sublim savoir vivre,   genom att tillbringa timmar med konversation, kanske antydan till aldrig så subtil flirt, med en ung barvärdinna (till ett pris, förvisso). Dessa stunder är sig själva nog, de skall lika litet som mina ögonblick med Nun leda till sex eller en romantisk förbindelse. Men under allt detta icke-funktionella förhållningssätt kanske finns en aldrig så vag fläkt av, återigen – föryngring.

Då jag läste om studien i New York Times fann jag beskrivningen av hur i detalj man konserverat det sena femtiotalets miljö särskilt intressant. Ty jag lever själv i hög grad med minnen och förnyade upplevelser av estetiska artefakter från femtiotalets till sextiotalets mitt. Här finns Majken Johanssons, Lars Forssells och längre fram Sonja Åkessons och Sandro Key- Åbergs dikter, Boris Vians romaner. återkallandet i synminnet av den abstrakta expressionismen med Jackson Pollocks beboppigt improviserade målningar från det sena fyrtiotalet och framåt som senare blev kult i Sverige, popkonsten med Andy Warhol, Roy Lichtenstein, Jasper Jones, James Rosenquist och de andra som Pontus Hultén presenterade genom sin epokgörande utställning på Moderna Muséet.

Här finns musiken, med Fritz Reiners och George Szells fortfarande oöverträffade inspelningar från mitten av femtiotalet och framåt med Chicago- respektive Clevelandorkestern. Inom populärgenren musicals av Leonard Bernstein, Frank Loesser, Fredric Loewe.

Och framförallt jazzen. Man kan med rätta tycka att Miles Davis sextett (han skiftade ideligen ensemble allt efter medlemmarnas drogproblem), från en kort tid i slutet av femtiotalet med, förutom Miles själv, Cannonball Adderley, John Coltrane och den otroligt raffinerade, impressionistiskt inspirerade pianisten Bill Evans (den ende vithyade i bandet) – presterade  med “Kind of Blue” (1959) en absolut höjdpunkt inom jazzen och därmed inom 1900-talets västerländska musiktradition.

Därmed är jag frestad att vidga perspektivet från det psykologiska till det mer universella planet – eller om man så vill tillbaka till den skönhetsvärld som Goethe och Nietzsche frammanar:  jag har i flera essäer på min textsida diskuterat sambandet mellan det kvinnliga, det dionysiska, det sensuella (och, ja, erotiska, det är svårt att komma runt) och den i sig själv fullständigt autonoma skönhetsupplevelsen i konst, musik dikt: skönheten är sig själv nog, ars gratia artis.

“Ohne Musik wäre das Leben ein Irrtum” säger Friedrich Nietzsche i “Götzen-Dämmerung”.

Nietzsche såg i Wagners musik den perfekta estetiska enheten i det att den väver det apolloniska, som står för ljus, förnuft, ordning, samman med det dionysiska, som står för det naturgivna, erotiska, det dunkla, det extatiska. Hos Camille Paglia, i hennes  banbrytande “Sexual Personae” (som jag inte har läst) från slutet av 1980-talet tilldelas den  kulturdrivna apolloniska traditionen “det  manliga” medan  det dionysiska står för “det kvinnliga”.

Och i detta spänningsfält mellan  det apolloniska och det dionysiska, i konsten och i livet finns källan till evig ungdom.

Ända tills man dör.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading “Gib meine Jugend mir zurück!” at Bo Lundberg.

meta

%d bloggers like this: