Vattenrallare, banjonister och dragspelskungar

February 20, 2017 § Leave a comment

190578_4926020221526_1127123283_n

Min far, som jag tror föddes i Luleå, växte upp i Porjus strax ovanför Polcirkeln där Porjus kraftstation byggdes under åren 1910 till 1915, ursprungligen för att försörja malmbanan mellan Kiruna och Narvik med elektricitet men på grund av sin storlek kom kraftverket att ges nationell betydelse för energiförsörjningen. Pappa föddes 1907 och hade alltså inte själv jobbat på Porjusbygget, men det hade min farfar. Det var ren vildmark vid Stora Luleälven där kraftverket skulle uppföras, inga vägar, inga bostäder. Oändliga myrvidder, någon gles barrskog, men än mer vindpinad dvärgbjörk, vidsträckta vattendrag som speglade den bleka lappländska sommarhimlen som aldrig ville slockna och under de eviga vinternätterna stod snön vit mot det svarta himlavalvet med dess gnistrande stjärnor, sprakande norrsken och främmande himlakroppar som kunde tyckas så påtagligt nära.

Utrustningen för kraftverksbygget och för samhället fick till en början bäras genom vildmarken de fem milen från Gällivare. Genom väglöst land.

Jag har ett gammalt fotografi på mina farföräldrar. Ett familjeporträtt med de små döttrarna Svea och Ester i var sitt knä. Man kan i bilden nästan känna draget genom springorna i det hastigt uppförda lilla huset, som snarare var en barack. Barnen ser på något sätt lillgamla ut. Farfar är lång och mager, svart hår, svart mustasch, av vallonsläkt har det sagts mig. Farmor är mer rund och satt, med ett ansiktsuttryck som bär spår av allt i tysthet genomlevt vardagsslit; eller också är det något som jag läser in i fotot. Bådas ögon är allvarligt riktade mot kameran som om fotoögonblicket var en viktig och angelägen tilldragelse, men farfar visar antydan till ett leende. Jag anar en spelmans sinnelag bakom hans ansiktsuttryck och kroppshållning.

Kring 1920, om det var tidigare eller senare, sålde farfar sin butik eller kiosk, lämnade Porjus och familjen och emigrerade till Amerika. Han kom aldrig tillbaka; för sin saknad efter familjen, vars försörjningsproblem måste ha blivit akuta sedan de lämnats, lär han ha givit uttryck genom flitig brevskrivning.

Min mor var östgötska från Ljungsbro, ett idylliskt litet samhälle intill Motala ström, nära där strömmen mynnar ut i sjön Roxen och känt genom chokladfabriken Cloetta. Morfar och mormor var torpare eller småbrukare och det enda jag vet om deras bakgrund är att mormor härstammade från någon släkt som länge bebott den sjörika och natursköna södra delan av landskapet. Mina morföräldrar lyckades uppenbarligen övervinna elementära fysiska lagar genom att i det lilla torpet inhysa en nästintill oräknelig barnaskara där min mor åldersmässigt fanns någonstans i mitten. Med tiden tillkom dock ett boningshus. Mormor var ordinärt lantligt rustik, vilket torde varit nödvändigt för att klara av så många födslar. Morfar var enligt samstämmig vittnesbörd från alla som känt honom en ovanligt godlynt och ömsint människa, vars ljusa, glada sinneslag kom att ärvas av min mor. Mamma blev också den som fick hjälpa mormor att ta hand om de otaliga småsyskonen. Där visade hon tidigt den kärlek till barn och goda handlag med de små som gjorde att dessa så gärna slöt sig till henne. Hon kände en stark direkt närhet, kombinerad med en varm finkänslighet och taktkänsla – jag kan inte komma på bättre ord – gentemot barnen som därmed upplevde att de verkligen var sedda och att de tilldelades en unik individualitet. På äldre dar såg hon med förfäran hur unga mödrar lämnade bort sina treåringar eller t o m yngre barn till anonyma, stökiga daghem: “aldrig skulle då jag lämna bort mina ungar!’

Det är nu sommar, jag är fem eller sex år. Kvällssolen förgyller de höga tallarnas kronor i det lilla skogspartiet bredvid vårt hus då Otto Meyers droska, en Packard eller en Dodge kör oss de tre kilometrarna till Bispgårdens station. Snart skall halvåttatågets brandgula ASEA-lokomotiv dyka upp bakom den sista kurvan efter färden från Långsele över Graninge, förbi den spegelblanka, dybottnade Järsjön och de resliga, slanka tallstammarnas Fångsjöbacken och jag stirrar full av förväntan mot kurvan. Vi skall åka på semester och hälsa på släkten i Östergötland. Pappa har dubbelknäppt grå kostym, finstruken vit skjorta och slips, mamma har en mörk dräkt och hatt. Hon håller mig i handen och ser till att jag inte står för nära perrongkanten då tåget kommer.

Det var under denna soligt heta östgötska sommar som jag minns den första känslan av melankoli och en fläkt av ett barnasinnes ångest. Jag minns den dallrande hettan över den smalspåriga rälsUntitled 4en mellan Skänninge (eller var det kanske Borensberg) och Klockrike, ungefär som Stig Dagerman så genialt förmedlar den heta sommarens ångest i inledningen av “Ormen”. Min barnasjäl ville ha mammas odelade uppmärksamhet och jag våndades över att hon nu ägnade denna åt sina föräldrar och syskon lika mycket som åt mig. Vantrivdes gjorde jag med mina kusiner från byarna på den östgötska landsbygden vilka jag betraktade som mentalt indolenta och jag längtade tillbaka till Byn, till lekkamraterna och kurragömmat bland de doftande rosorna i de täta, vildvuxna en- och rossnåren med sina plötsligt uppdykande, magiska minigläntor – denna förtrollade dunge strax ovanför Edholms hus som kallades Hagmans – och framförallt till mammas odelade uppmärksamhet.

Drygt tio år innan vi satte oss på träbänkarna i tredje klass i persontåget mot Bräcke hade min mor och far kommit till Bispgården med samma tåg söderifrån – fast då förmodligen på morgonen och drivet med ånglok; Norra Stambanans sträcka mellan Bräcke och Långsele var ännu inte elektrifierad. Det var 1935, jag vet inte om det var vinter eller sommar. Mamma bar min bror, som var ett år, i famnen, pappa höll i handen sin dyrbaraste ägodel, banjon, det nödvändigaste i övrigt var packat i en stor ljusbrun resväska av läder som jag minns så väl från semesterresorna, förmodligen hade de också polletterat en tung koffert. De fortsatte mot Utanede, hur vet jag inte, en bra bit från Bispgården österut längs Indalsälven, där de på ett eller annat sätt hystes in. Efter en tid flyttade de till byn Bispfors, där de hyrde övervåningen i Edvin och Anna Edholms gedigna och trivsamma hus, där jag föddes. Vår egen kåk, någon bit längre österut, som mina föräldrar byggde upp med oändligt slit på en tomtmark som mest bestod av igenvuxen, vresig, vittförgrenad pinnmo, blev färdigt strax efter andra världskrigets slut.

Mina föräldrar hade träffats i Ljungsbro, dit pappa hade flyttat för att arbeta på bygget av Malfors kraftstation i Motala ström. Mellan strömmens avrinning från Vättern vid Motala och dess slutliga utflöde i Bråviken kunde kraftstationen utnyttja en fallhöjd på 28 meter, vilket faktiskt är samma höjd som hos den mäktiga Stadsforsen i Indalsälven till vars bygge pappa nu flyttade med sin lilla familj. Mamma hade arbetat vid Cloetta där disponenten och ägaren Svenfelt styrde enväldigt och med patriarkaliskt säker hand. Pappa hade med sin banjo spelat på danser i trakten och jag antar att det vid någon av dessa som han träffade min mor. Hon hade levt ett glatt ungflicksliv på fritiden, med många vänninor som bar de för indelta soldattorpare typiska efternamnen Fröjd, Glad etc och som var hennes arbetskamrater på Cloetta-fabriken. Några av flickorna gifte sig liksom min mor med vattenrallare vid Malforsbygget och drog sedan iväg med dem till Stadsforsen då Malfors var färdigt. Så bildades vid byggena vid Indalsälven en koloni av vattenrallare från Porjus och deras fruar från Ljungsbro, Borensberg, Maspelösa, Gullberg, Ljung, Västerlösa, Fornåsa (som min fars gode vän Leo Nilsson kallade Hönsåsa, kanske i förtrytelse över någon obesvarad lokal förälskelse) och andra platser.

Mamma, som föddes året före första världskrigets uppbrott, växte upp till tonåring under tjugotalets andra hälft och henne ljusa, lätta sinne tog glatt till sig tidens alla slagdängor, från revyerna med Ernst Rolf, från Radiotjänsts musiksändningar och från den nya talfilmens värld. Jag förknippar henne på något sätt med den atmosfär som jag föreställer mig är tjugotalets. Allt tog hon till sig, schlagers, skillingtryck, operettstycken, potpurrier, allt, och gjorde till sin egen sångrepertoar med vilken jag är uppväxt. Fattades det något i minnet diktade hon och improviserade ihop sina egna slängar.

Så synd det är om barn som har en mamma som aldrig sjunger för dem!

Pappas musiksinne var inte svagare, tvärtom var det djupt förankrat – låt inte det där med banjospelandet förta kvaliteten i hans musikkänsla, åtminstone som lyssnare – säkerligen genetiskt i släkten Lundberg, förmodligen främst på farfars sida. Min farbror Axel som var den äldste (och den allvarligast lagda) i syskonskaran trakterade fiol, farbror Ossian gned på en cello, men den verkliga stjärnan var den yngre brodern Gösta som spelade piano habilt och framförallt var en veritabel virtuos på dragspel. Min bror har på gamla da’r berättat för mig vilket oförglömligt intryck farbror Göstas dragspelande hade gjort på honom då denne hade kommit på besök från Porjus där han bodde kvar. I sin kärlek till musiken fostrade farbror Gösta, uppmuntrade och drev likt en sentida Leopold Mozart på sin dotter Birgitta – som gift med efternamnet Svendén – till en fantastisk världskarriär som operamezzo med lysande framträdanden av Wagner i Bayreuth, på Metropolitan i New York och annorstädes (hon är nu chef för Operan). Jag har förstått att även hennes musikaliskt lagda mor, min faster Betty, spelade en viktig roll som stimulans för dotterns formidabla musikkarriär.

Musiken bidrog även till Porjusfamiljens försörjning efter farfars emigration genom att bröderna bildade en ensemble, “Bröderna Lundberg” som turnerade på dansbanor och andra inrättningar för förströelse i det vidsträckta Lappland och ända ned i Västerbotten. Ensemblen spelade även vid farmors begravning 1947 i Fors kyrka i Bispfors. Hon sköttes under sina sista dagar av min mor i vårt hus i Bispfors.

Nu förflyttar vi oss till en kall dag i februari i början av 1950-talet. Ett i det vintriga, folktomma landskapet anslående elegant ekipage på parkstötting kan iakttas på den isiga landsvägen upp mot Fors kyrka; det viker av och glider ned för backen mot Hanneforsbron över älven, stretar sedan upp för den oändligt långa lutningen upp mot Sönneråsen – eller var det Kilen – där det slutligen parkerar vid ett hus som rymde Henry Neselius affär med blåsinstrument av högsta kvalitet och mycket annat i musikväg. Det var min bror Sven-Erik som förde sparken och stod för elegansen, med mig som passagerare. Sven-Erik, som alltid mycket proper, var ovanpå kostymen klädd i en grå peppar-och- salt mönstrad överrock av ull i god kvalitet som var inköpt på Bengt Svenssons herrekipering i Bispfors. På huvudet hade han i tidens mode en pjatthat och öronlappar. Syftet med expeditionen var att köpa en altsaxofon. Sven-Erik kom längre fram, sedan vi flyttat söderut, att gå över till tenorsax men fortsatte även att spela på sin utomordentliga, handbyggda klarinett av märket Erik Petterson, som avlöst en Selmer. Pettersonklarinettenfick jag sedan ta över och det var det instrument som jag tog med mig till militärmusiken då jag var 16 år, innan min lärare Harry Sernklev försedde mig med en Leblanc.

Jag kommer väl ihåg det där besöket i huset med alla de glänsande blåsinstrumenten, på höjderna ovanför älven under den vita, bistert kalla vintereftermiddagen som snart övergick till stjärnklar kväll och jag minns hur kölden bet i oss under den långa färden hem. Det är ingen mening med att jag går vidare in på att diskutera hur det kring 1950 kunde finnas en musikaffär som sålde saxofoner av det franska märket Selmer i en liten avkrok i östra Jämtland, och vilken samhällelig rikedom som däri avspeglades, för ni skulle ändå inte förstå vidden av den ödeläggelse som skett av svensk glesbygd från den tiden fram till våra dagar. Men jag har upplevt tidspannet och kan därmed vittna om katastrofen. Numer finns det inte ens den enklaste livsmedelsaffär i vare sig Bispfors eller på Sönneråsen, trakten är avfolkad och ödelagd som om en dödlig pest hade farit fram där.UNADJUSTEDNONRAW_thumb_8e5

Men långt in på femtiotalet och början av sextiotalet var där fullt liv som fick ett slags koncentrerad essens på utomhusdansens arena Gerålund. Stället drevs med närmast fanatisk energi av en eldsjäl, Göte Andersson, som lyckades engagera det mesta av fyrtio- och femtiotalets svenska underhållnings- och jazzartister; själv minns väl jag och min bror främst Putte Wickmans framträdande med Reinhold Svensson på piano. Dessa evenemang, liksom förekomsten av lokala högt begåvade och framgångsrika musiker, såsom pianisten Åke Ejemo och saxofonisten Rolf Bäckman (musikelev vid I 21 i Sollefteå och senare med Arne Domnérus och Harry Arnolds orkestrar), sporrade några unga entusiaster som pianisten Sven-Otto Holmbom och min bror på klarinett att bilda ett eget band som bl a annat spelade på Gerålund. Jag hängde vid dansbanan i andlös beundran för min storebrors klarinettspel i “Body and Soul”, “All of Me” och övrigt i dåvarande standardrepertoir. Min bror, liksom Putte Wickman helt självlärd, kom aldrig särskilt långt på instrumentet men hade en naturligt ljus och lyrisk klarinetton med ett lätt vibrato och han skulle ha blivit en bättre klarinettist än jag själv om han hade fortsatt. Det var också Sven-Erik som genom skivinköp i Sundsvall och Östersund fick mig i tioårsåldern fängslad av klarinettister som Benny Goodman, Artie Shaw, Buddy de Franco, Tony Scott, Putte Wickman, Arne Domnérus (jo, som klarinettist), saxofonister som Charlie Parker, Lester Young, Dizzy Gillespie på trumpet, sångerskor som Peggy Lee, Ella Fitzgerald och Sarah Vaughan. 78-varvarna spelades upp i en välbyggd radiogrammofon av märket Luxor, som min bror hade sparat ihop till.

Det barn på väg mot tonåren som under dessa vita sommarkvällar upplevt forsens brus invid festplatsen, känt fläkten av brännvin från sin pappas andedräkt mellan hans valser, schottisar och hambon med mamma på gammeldansbanan, nyfiket dragits till de notoriska slagskämparnas lördagsuppgörelser med knytnävar i den ljusa jämtländska sommarnatten sedan klangerna av dragspel, saxofon och klarinett tystnat; den ungen har outplånligen tagit till sig något av Norrlands själ.

Min far var inte lika lättsam och gladlynt som min mor i sitt sätt. Tunga arbetspass på bygget vid Hölleforsen som uppfördes under fyrtiotalet sedan Stadsforsen stod färdigt 1939, gjorde honom naturligtivs trött på kvällarna (jag är övertygad om att han inte hade en enda sjukdag i hela sitt yrkesverksamma liv). Arbetskamrater som vår granne Leo Nilsson (som senare startade ett eget cementgjuteri med ytterst måttlig framgång, om någon alls) var likafullt mycket öppnare, mer gladlynta personer. Både Leo och min far hyste, liksom flera andra vattenrallare, en genuin, men naturligtvis autodidakiskt präglad längtansfylld kärlek till kulturen, då främst romankonst och musik. I mina föräldrars bokhylla fanns det mesta som jag behövde för att åtminstone tillägna mig en del av 1900-talets romaner, arbetarförfattarna från Hedenvind-Eriksson till Jan Fridegård, Eyvind Jonsson, borgerliga idylliker som Siegfried Siewerts, naturligtvis Harry Martinsson vars ”Vägen till Klockrike” starkt fängslade mig redan innan jag hade nått tonåren. Då vi långt senare fick tillgång till folkbibliotek, minns jag pappa liggande på sofflocket läsande Hemingway, jag tror han någon gång försökte sig på Faulkner men fann honom svår. Det gör jag också. Pappa hade läst Gogol och hade väl någon kännedom om Dostojevskij och Tolstoy.

Vad det musikaliska beträffar minns jag hur Leo Nilsson och pappa föll i beundran för Jascha Heifetz fiolspel i Pablo de Sarasates “Zigeunerweisen”, som min bror köpt på 78-varvare. Själv har jag aldrig tyckt om stycket, jag finner det för sentimentalt. Annars var pappas slagnummer Evert Taubes “Sommarnatt” som han ideligen sjöng till sitt eget banjoackompanjemang; det var helt enkelt pappas signaturmelodi.: “kom i min famn och låt oss dansa, här en vals min Rosmari, natten är ljuv le blott och dansa!”

Sommarkväll en lördag i det jämtländska inlandet. Från ett öppet fönster i ett hus invid landsvägen hörs “Fjällbruden” på radion med Erik Frank, en annan kung på dragspel, då jag cyklar hem. Kvällen fortskrider utan att det blir mycket mörkare och snart är det läggdags. Min brors säng på andra sidan av vårt delade sovrum på övervåningen står tom för han är ute på någon lördagsdans och jag känner mig mycket ensam och upplever den ljusa sommarkvällen utanför fönstret som på något sätt hotfull. Och snart börjar detta underliga spel med ljus och skuggor på tapeten. en ljuseffekt av att vinden rör kronan i den ensamma tallen utanför sovrummet. Jag går, fylld av stigande rädsla och ställer mig i dörröppningen till mina föräldrars sovrum. “Men vad är det Bo”, frågar mamma. Jag står tyst och kan först inte uttrycka min rädsla, men mamma förstår vad som är fatt. “Inte skall du vara rädd, det är ju ljust ute och bara skuggor på tapeten”. Jag vet, det är bara lek med skuggor och det är en ljus jämtländsk sommarkväll. Vad är det jag är rädd för? Kanske för att min egen fantasi skall fara iväg med detta skuggspel och skapa något riktigt hemskt? Kanske jag för första gången förstod att man kan vara rädd för för skuggorna inom sig själv.

Ett barn kan aldrig vara så mörkrädd som under en ljus sommarkväll i Jämtland då fantasin flyger iväg hos barnasinnet.

Jag tillhör den lilla minoritet bland människor som psykologerna betecknar som högkänsliga individer. Som liten visade sig denna sårbarhet i rädsla och att jag var kvick att ta till lipen för praktiskt taget ingenting, till och med i skolsalen. I vuxen ålder är jag inte längre rädd men förblir känslig och känner t ex obehag inför en viss “tondöv” typ av sociopatiskt manipulativa maktmänniskor som inom sig bär ett slags råhet; “The man that hath no music in himself” har smak för ränker och förräderi, varnar den insiktsfulle Shakespeare.  Och tro mig, man har att göra med en del av denna personlighetstyp som diplomat, särskilt bland politiker och politruker; en eller annan riksmobbare, och herrgårdspatron kanske framträder i minnet. Krig och skjutvapen fyller mig med den djupaste skräck och avsky; ett bestående minne från anfallsövningar under trupptjänstgöringen som 16-årig elev vid armémusiken var insikten om att jag inte skulle klara av att storma ett kulsprutenäste; jag skulle vara så paralyserad av skräck att jag vore så gott som oduglig. En klen tröst därvidlag är att de mest uppskruvade krigs- och vapenentusiasterna är de första att “sh-t their pants” i strid, enligt en veteran från första världskriget som citeras i förordet till Christopher Clarks utomordentliga studie om förspelet till denna fasansfulla katastrof. För dem blir chocken i övergången från idealiserad krigsromantik till den ofattbara skräcken i skyttegravarnas verklighet alltför brutal.

Ett stråk av rädsla, ångest och melankoli är det pris en överkänslig individ måste betala för att lyckan att uppleva livet, konsten, musiken i dess fulla skönhet och oändliga rikedom. Det intellektuella och estetiska livets strålande lycka. It’s a package deal, du får inte det andra utan att dras med det ena:

Alles Geben die Götter, die unendlichen
Ihren Lieblingen ganz:
Alle Freuden, die unendlichen,
Alle Schmerzen, die unendlichen, ganz

Johann Wolfgang Goethe

Man är förvisso inte gudarnas älskling. Men bara att förnimma en glimt av det gudomliga, att äga känsligheten att helt kunna ta till sig slutackorden i första satsen av Debussy’s “Pour le Piano” eller vindens lek med vågorna i “La Mer” är värt sitt pris.

Mozart skall vi bara inte tala om.

Jag kom visst bort från ämnet.

Det har på sina håll gentemot den trendmässiga och något ensidiga inriktningen inom modern hjärnforskning som verktyg för att förstå personligheten invänts att denna inte bara bestäms av hjärnan utan av hela människan. Kropp och själ betingar ömsesidigt varandra. För att utveckla det själsliga måste man även arbeta med det fysiska, det insåg redan antikens greker och romare. Jag har själv skrivit om den “naturliga intelligensen” hos människor som arbetar med händer och kropp i direkt förening med sina sinnen såsom idrottsmän, hantverkare, kroppsarbetare, musiker, målare. Och jag talar inte om den nedbrytande monotonin i den moderna tidens löpandebandarbete där arbetaren är alienerad från det han producerar istället för att vara fysiskt förbunden med sitt verk. Vattenrallaren var stolt över sin delaktighet i uppförandet av en damm, i sprängningen av en nedströms tunnel, i installationen av Kaplanturbinernas enorma, blänkande skovlar, imponerades av kraften i de väldiga generatorerna med deras enorma strömflöden ut till transformatorer och ställverk och vidare ut genom de milslånga högspänningsledningarna över skog och myr söderut. Han hade en genuin och intuitiv känsla för helheten i detta system, även om – det måste sägas – han förbisåg det enorma ingrepp i naturen som ett kraftverksbygge innebar. Det här var 30-och 40-tal och Sverige behövde elkraft.

Söndagsvisit med familj och grannfamilj vid Höllebygget

Söndagsbesök med familjen Edholm vid Höllebygget 1945 eller 1946.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Vattenrallare, banjonister och dragspelskungar at Bo Lundberg.

meta

%d bloggers like this: