“War Horse” – Steven Spielbergs mästerliga krigsmelodrama

May 6, 2012 § Leave a comment

I Steven Spielbergs “War Horse”, som just kommit ut i Thailand på DVD och Blu Ray,  finns en scen som fångade mig  med mardrömmens ångestladdning och intensitet. Det är 1914 och första världskriget hade just inletts. En brittisk kavalleridivision har anlänt till  Frankrike, för att i gryningen och i skydd av tätt och högt ängsgräs och med fördel av de snabba hästarna rikta ett överraskande anfall mot de tyska styrkorna.  Med huggande svärd sveper kavalleriet in över fältet mot de bivackerande tyskarna, som inte hinner fly eller ta till vapen utan huggs ned en efter en.  Så närmar sig det attackerande kavalleriet skogsbrynet, men där uppenbarar sig plötsligt den obönhörligt dödsbringande eldkraften hos  den moderna krigsteknologin i form av  otaliga kulsprutor som legat gömda bland träden. Vi ser sedan, och bilden är doförglömligt kuslig,  hästarna fortsätta in i skogen –  men utan ryttare. Vi har tidigare  i filmen lärt känna några av dem som hedervärda och förfinade  gentlemän från den brittiska överklassen.

I en utmärkt och starkt inkännande recension i NY Times nämner  A.O. Scott  bl a den scenen. Förvånande nog är det inte många andra kritiker som lagt någon särskild tonvikt vid den grymma magin i sekvensen, som ju inte bara estetiskt-filmiskt är mästerligt utförd i de olika momenten. Kavalleriattacken, med dess ekon av klassisk filmning av kavallerifältslag – A.O Scott pekar  på en medveten förebild i David Leans “Lawrence of Arabia”  –   möts med en chockerande överraskningseffekt av den nya tidens  kulsprutor och resultatet av detta möte i form av de ryttarlösa hästarna, skildras, som jag upplever scenen, med ett slags filmisk motsvarighet till den isländska sagans lakoniskt reducerade berättarkonst. Sekvensen sammanfattar ju även effektivt Henry Kissingers och flera andra historiskers karakteristik av första världskriget som det slagfält “där 1800-talets arméer mötte 1900-talets teknologi”.

Jag  upplever “War Horse ” som en seria olika variationer, eller t om universell generalisering, av detta tema.  På det omedelbart berättande planet handlar ju filmen  om världskrigets ofattbara lidande och fasor i mötet mellan från 1800-talets kvardröjande patriotiska och nationalistiska  illusioner om kriget med all dess krigsdyrkande  “gentlemannaheroism “,  och  den totala omänsklighet som var det moderna teknologiskt drivna masslaktandets verklighet. Den beskrivna  scenen är  en första exponering av detta huvudtema, som kulminerar i scenerna mot filmens  –  och krigets  –  slut från ingenmansland  vid Somme i Frankrike. Ett slags grafisk, filmisk  nattlig mardröm som man inte befriat vaknar upp från, utan är och förblir outhärdlig verklighet, gryning, dim- och rökdisig dag, natt, gasattacker,nya stormningar mot ny massdöd. Dag efter dag, månad efter månad, år efter  år, med ständig tillförsel av ny slaktboskap med unga  män som nu på andra sidan av kanalen hinner uppleva en ångest,  skräck och lidande som de aldrig trodde var möjligt att uppleva innan de mejas ned i ännu ett av dessa meningslösa anfall in över ingenmansland .

Men nu är ju detta i  sin konception inte en realistisk krigsskildring  i allmänhet utan det är berättelse om en häst, Joey, dess möte med pojken Albert i förkrigstidens England, deras ömsesidiga vänskap, hur de skiljs genom att Joey skickas till kriget och dess öden och umbäranden under detta krig . Scotts recension fångar in de väsentliga elementen i denna berättelse som ju, om jag förstått rätt,  bygger på en familjebok, varför dessa inte  återges här. Många kritiker anser att det föreligger en besvärande inkongruens  mellan den känslosamhet, för att inte säga melodram, med strävan mot lyckligt slut etc som kännetecknar  denna “femtiotalistiska” familjegenre  (typ “Lassie”?) och den ohyggliga massslakt och totala omänsklighet som är scenen för detta melodram. För att inte tala om, som kritikern i “New Yorker”undrar (i en i stort sett entusiastisk  recension),  hur man kan ge huvudrollen till  en häst då miljoner människor miste liv och lem på de mest monstruösa sätt man kan tänka sig i detta krig. Jo, det bortser man från i ljuset av den filmiska magin, menar recensenten.

Själv anser jag att dessa “inkongruenser” snarast stärker gestaltning och komposition i filmen. Kan man tänka sig ett mer drastiskt åskådliggörande av den krigiska teknologins och massdödandets vidunderlighet än då man gestaltar denna  i kontrast till naturen själv i skepnad av detta djur – och på sätt och vis även sedd  genom,  ja bokstavligen  speglad i hästens  ögon? Hästen Joey blir sinnebilden för det kämpande, uthärdande livet, det naturliga,  – och därmed även det mänskliga – som just i kriget ställs mot döden, maskinerna, det omänskliga. Och inte minst ställs djurets tysta inneboende naturliga klokskap, suveränt uttryckt i dess ögon, mot det (o)mänskliga vansinnet.  Nej jag störs inte av det känslosamma i filmen även om jag håller med de kritiker som menar att vissa scener mot slutet av filmen känns på något sätt “out of place” och bryter mot den kompositionella helhetsbilden.

Som all tragisk konst av viss betydelse, och det framhäver även NY Times recensent,  innebär skildringen av krigets ohygglighet  i “War Horse” ett slags själslig rening,  katharsis, hos åskådaren; den ger perspektiv på lidandet och på vår plats i världen och kan  –  på liknande sätt som en tragedi hos t ex Shakespeare – därigenom skapa ett slags paradoxal känsla av lycka i detta med att vara en levande,  reflekterande människa. I snävare mening gör skildringar av detta slag , som nämndes tidigare i denna artikel, effektivt upp med de illusioner om krigets verklighet och förtjusning vid vapen som obegripligt nog dröjer kvar hos somliga mentalt ofullgångna individer –  och detta t o m efter de två världskrigskatastroferna, Hiroshima och Nagasaki! Det finns i “War Horse” en utomordenligt åskådlig bild av denna illusionism – som ju var den förhärskande synen på kriget  fram till dess att  slaktandet på västfronten uppenbarade krigets verklighet för folk i alla samhällsskikt, om inte annat på grund av att så många förlorat någon son eller annan anhörig i massakrerna. Filmen visar  den glada entusiasmen hos  människomassorna längs by- och stadsgator i England då krigets utbrott hade proklamerats och unga män drog iväg till fronten –  och en näranog  säker död, vilket dock  ingen  då ville tänka på. En av de som dock kände ångest inför denna på illusioner, lögner och chauvinism byggda krigsglädje och i insikten om att mängder av unga pojkar skulle lemlästas och dödas var ju Bertrand Russell som (vilket jag har nämnt på annat ställe)  talande skildrar denna mentalitet i första delen av sina memoarer.

Pojken Alberts mor, som berättar för sonen om varför fadern aldrig vill tala om det Boer-krig som han deltagit i och  för vilket han även erhållit medalj förklarar att nej, far är  inte stolt, över att ha dödat människor. Och det finns fasor, fortsätter hon,  som är så stora att det inte finns ord för dem.

Vad Spielberg på något mirakulöst sätt har lyckats med i denna film är att i  melodramatisk form skildra detta som det inte finns ord för.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading “War Horse” – Steven Spielbergs mästerliga krigsmelodrama at Bo Lundberg.

meta

%d bloggers like this: