Sex handlar inte om makt utan om – sex

May 20, 2011 § 1 Comment

 

Under min New York-tid vid senare hälften av 1970-talet hakade jag på den nya joggingvåg som hade brutit fram kring James Fixx’ bästsäljare “Running”.  Jag gjorde oändliga långlöpor runt och kors och tvärs över Central Park och kunde som en amfetamindopad laboratorieråtta empiriskt bekräfta halten i påståendena om att “long-slow distance” ökar såväl det kroppsliga som mentala välbefinnandet:“runners’ high”. På helgerna klängde jag uppför klipporna i de magnifika  Shawangunks norr om New York I en blandning av fysiskt/estetiskt uppdriven euforisk “frenzy” och riskabel slapstick.

Joggnings- och träningsvågen var då relativt  ny och för någon eller några i min omgivning framstod  dessa aktiviteter som klart excentriska. På kvällarna kunde jag träffa och någon gång röka en joint med en judisk väninna som var assistent på Museum of Modern Art och hade en stark dragning åt det freudianska — det hela liknade i komisk grad en film av Woody Allen och mycket riktigt besökte vi ofta det nära liggande “Elaines”. Jag fick  från henne höra att “det handlar inte om löpning, det handlar om något annat. Du försöker springa bort från dina problem”. Nu kan man för all del med goda skäl ifrågasätta det mentala tillståndet hos en person som springer  omkring i smällkalla  newyorkvintern iklädd vita trikåer och joggingshorts.  Newyork-polisen höll en gång faktiskt på att haffa Arizonas guvernör som joggade längs Femte avenyn sen kvällstid i sina vita trikåer (cop to station: “hey, here’s a guy running around in his underwear  claiming  to be the Governor of Arizona” osv). Jag fann inte desto mindre dessa kommentarer poänglösa och irrelevanta och blev irriterad att folk ständigt talade om något annat än vad jag faktiskt höll på med. Det  freudianska arvet att alltid betrakta  allting som egentligen något annat var fortfarande inflytelserikt i psykologiserande  kretsar på 70-talet.

Och är det fortfarande I dagens Sverige. Jag kan tänka mig att den för sexövergrepp misstänkte Dominique Strauss-Kahn skulle känna en liknande undran över de upprepade utsagorna om att det påstådda övergreppet mot den 32 -åriga hotellstäderskan “egentligen inte handlade om sex utan om makt”. Män med makt, heter det, “utövar” sex på samma sätt som de utövar makt eller för att se denna makt bekräftad, och därför ger de sig särkilt ofta på kvinnor i  underordnad ställning, såsom just hotellstäderskor. Ty – och här kommer det märkliga –  detta samband mellan sex och makt  är vetenskapligt verifierat Jag vet inte hur många gånger jag har hört personer  offentligt uttala denna tes just i sin “vetenskapliga” kapacitet. Är det inte genusexperter så är det psykologer som ideligen upprepar dessa förmenta forskningsrön i följsamma och  välvilligt okritiska media. Har t ex redaktionen på Studio Ett en enda gång ställt en tvivlande motfråga till dessa genusexperter? Vad man kanske borde reflektera över är om experterna inte ställer relevansen av sin egen forskning eller teoribildning i tvivelsmål. Eller kort sagt: hur i all världen kan någon veta vad som försiggår mentalt hos personer som begår sexövergrepp?

I brist på övertygande vetenskapliga belägg därvidlag ser jag mig fri att  utveckla ett  avvikande synsätt om förhållande mellan  sex och makt.   Jag tror  nämligen att det är sexdriften som är det primära –  för all del kanske med tillägget att maktmännisor är ovanligt testosteronstinna och att denna primärt starka drift kan stimuleras ytterligare av maktinnehav, som icke desto mindre är den sekundära komponenten i bilden.  Om det nu är sant att den förre IMF-chefen flera gånger gjort sig skyldig till otillåtna närnanden mot kvinnor beror det följaktligen i första hand på att Strauss-Kahn är just Strauss-Kahn och inte på att han besitter makt. Någon som känner honom har i anslutning till det aktuella fallet sagt att “Strauss-Kahn är sin egen värsta fiende”, en lakonisk men möjligen träffande karakteristisk – jag känner ju inte Strauss-Kahn personligen  –  av en person som gång på gång finner sig övermannad  av sin libido, av sin åtrå efter det kvinnliga. Tänk efter: i det påstådda scenariot skulle alltså den misstänkte våldsmannen rusat ut naken från badrummet och i  vild frenesi överfallit städerskan, inte av uppflammande sexuellt begär utan på grund av att han  inte kunde tygla ett plötsligt framvällande behov av att visa makt! Är det inte mer sannolikt att hans sexuella hunger blev så övermäktig att alla hämningar brast och att han sedan, innesluten i maktens beskyddande klädnad, omgiven av sykopanter, limousinchaufförer som har känsla för diskretion och allt det där som hör makten till, inte brydde sig om möjliga konsekvenser. Dessa omgivande faktorer finns alltså i helhetsbilden men de är inte de primära. Maktmännniskor är i just sin identitet  som maktmänniskor vanligtvis  ömsom beräknat machiavelliska, ömsom cyniskt mefistofeliska, ibland förbluffande lågsinta pensonlighetstyper  –  människor utan musik  inom sig “fit for treason, stratagems, and spoils”, för att citera Shakespeare (“Köpmannen i Venedig”).  Men de handlar på lång sikt och inte utifrån okontrollerbar ingivelse för stunden – ty då riskerar de ju, som Strauss-Kahn, att förlora makten. För tydlighetens skull: vi talar här om vissa “maktmänniskor”, inte om alla stora män (eller kvinnor) med makt.

Driften att visa makt eller att få sin makt bekräftad är således ingen plötsligt okontrollerbar impuls. I sin personliga och därmed sexuella identitet är Bill Clinton just Blll Clinton och Strauss-Kahn just Strauss-Kahn.

Låt mig därmed lämna det specifika fallet Dominique Strauss-Kahn  –  misstanken gäller ju  f ö något så grovt  och specifikt som  försök till våldtäkt  – för att diskutera det generellt syftande påståendet att män med makt föredrar kvinnor I typiskt underordnad social eller professionell ställning, lägre utbildade med yrken såsom  t ex en hotellstäderska – nämligen just för att få sin makt bekräftad. Analogt med min grundläggande uppfattning att sexuell åtrå inte handlar om makt utan just om sex, tror jag att många män finner hos en viss typ av kvinnor en “down-to-earth” sensuell utstrålning som inte maskeras av social, klassmässig eller utbildningsmässig “essens”, för att tala i existentialistiska termer. Som vanligt gestaltas den typen av jordnära rustik kvinnlig sensualism bäst i konsten. Jag tror  t ex att  många kan hålla med mig om att Mozarts kvinnoporträtt i operorna  kan tävla med Shakespeares, vilket f ö är ett estetiskt mirakel med tanke på att de gestaltas genom den mest abstrakta av alla konstformer, musiken. Jag finner överlag hos Mozart att de enkla rustika  och samtidigt överlägset smarta kvinnorna  i de “lägre” klasserna överlag framstår som erotiskt mer åtråvärda än aristokratins damer. Visst är grevinnan på alla sätt nobelt upphöjd och tjusig men det är  kammarmaiden Suzanna som  jag och andra med mig intuitivt finner erotiskt mest attraktiv. Det gjorde förvisso i högsta grad även greven Almaviva själv,  vars – för all del  alltmer ifrågasatta – droit du seigneur måste göra vår tids maktbesuttna supererotiker gröna av avund. Och även om vi finner den tragiska Donna Anna och den lätt hysteriska Donna Elvira aldrig så mångskiktat sublima (och frustrerade) har vi inte svårt att förstå Don Giovannis dragning till den ömsinta och sensuella bondflickan Zerlina. Mozart kände förvisso av upplysningstidens vindar och uttryckte  sig i sina brev ibland ytterst vulgärt och t o m nedsättande om aristokratins damer eller en och annan prinsessa, men hans spontana smak då det gäller det kvinnliga riktades genuint och inte ideologiskt mot dem i borgerlig medelklass såsom hans djupt älskade Constanze  (med viss sidoblick mot hennes syster, sopranen Aloysia), vars familj fadern Leopold utifrån sitt tyska elitistiska perspektiv betraktade som  alltför österrikiskt enkla, slut på parentesen.

Sexualdriften är i högsta grad – trots att allehanda nypuritanister  vägrar  medge det — en del av naturen, varför det är inte är konstigt att även sexuell attraktion riktas mot varelser av det motsatta könet som vi uppfattar som spontant och sinnligt “naturliga”. Då det gäller kvinnors uppskattning av män har den egensinninga feministen och humanisten Camille Paglia i en intervju I “Playboy”någon gång på nittiotalet uttryckt en klar preferens för manliga kroppsarbetare, särskilt naturligtvis då det gäller att få något viktigt hantverk gjort, men med mer eller mindre dold anspelning även på det erotiska.  Paglia uttryckte, om jag minns rätt,  i samma intervju sin förtjusning vid åsynen av dessa färgade mödrar  som dragande sina barnvagnar manifesterade sin naturligt moderliga kvinnlighet, vilken den typiska amerikanska östkustfeminismen så effektivt  förtränger, enligt Paglia (läs mer om Paglia här). Man måste hålla med Paglia att det åtminstone för småbarnen måste kännas skönt att deras mammor är dem så nära under de första åren.

Jag själv  gör ingenting för att dölja  min voyeristiska förtjusning i de naturligt sinnliga rörelserna, hållningen, leendena, charmen hos unga  kvinnor i  den thailändska landsbygdsbefolkningen eller hos deras systrar i det bangkokska storstadsvimlet. Jag ser en Suzanna, en Zerlina, en Despina hos var och en av dem och sublimerar mina upplevelser  hejdlöst – vad feministerna missar är ju, som jag nämnt i en tidigare artikel, att vi karlar är  oförbätterliga romantiker. Såsom individer, om än inte som kollektivt grabbgäng.  Om en verklighetens Dulcinea är alltför grov och vulgär för att passa in i min romantiska idealbild, så är jag likt Don Quijote övertygad om att hon är förtrollad. Tala om en “förlegad kvinnosyn”, som våra dagars manliga och kvinnliga anti-sensualister uttrycker det. Och Dominique Strauss-Kahn – oförbätterlig kanske, men “romantiker”, my a**! OK, det finns undantag, medges.

Dock är det inte nödvändigtvis så att en sensualistisk, sinnlig kvinnosyn  behöver betecknas som “förlegad”. Då jag attraheras av en Suzannas sinnlighet är jag samtidigt medveten om att hon, liksom alla gestalter hos  Mozart och hos Shakespeare växer sig långt större och mer flerskiktad än sin  roll och blir en fullkomligt modern och lika komplicerad människa som jag själv. Manlig-kvinnlig erotisk polaritet inriktad på det sensuella och sinnliga är  kompatibel med en modern emanciperad kvinnosyn – men då snarare i linje med Paglias humanism än den i Sverige förhärskande anemiska och sexfientliga strukturfeminismen.

En fotnot: dessa mina voyeristiska utsvävningar har säkerligen med sex men ingalunda med makt – som jag helt saknar – att göra. Jag har aldrig  strävat efter makt, möjligen på grund av ren lättja, men även av den oangenäma omständigheten att  man blir beroende av andra maktmänniskor för att själv komma till makten och hålla sig kvar vid den:

“Makt – det fordras för mycket av den.

Makt ger ändå aldrig mer makt

än som makten gav den.”

(Lars Forssell,  ur “Telegram”, 1957)

Advertisements

§ One Response to Sex handlar inte om makt utan om – sex

  • Arvid Bengtsson says:

    Instämmer. Vad gäller DSK var han väl helt enkelt, för att tala svenska, kåt. Konstigare är det inte.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Sex handlar inte om makt utan om – sex at Bo Lundberg.

meta

%d bloggers like this: