Två, tre saker jag vet om henne

March 23, 2011 § 2 Comments

 

“Trettondagsafton” är Shakespeares bästa komedi och jag har inte svårt att förstå varför stycket är populärt.  “Av någon anledning tilltalar det oss att denna komedi vägrar att ta sig själv på allvar och att så gott som samtliga av dess personer är mer eller mindre galna utan att veta om det” (Harold Bloom). Passionerna får en ironisk belysning såsom varande riktade mot något annat än vad de förälskade tror. Särskilt kastas “den galne” Orsinis passion för Olivia i ett ironiskt ljus genom att den uttrycks i världsdramatikens mest magnifika spelöppning:

“If music be the food of love, play on,
Give me excess of it, that surfeiting,
The appetite may sicken and so die.
That strain again, it had a dying fall.
O, it came o’er my ear like the sweet sound
That breathes upon a bank of violets,..”

Orsinis “älskvärda erotiska galenskap” sätter ton för hela stycket. “Ty Orsini  som är långt mer förälskad i språket, musiken, förälskelsen som sådan och i sig själv än han är i Olivia eller kommer att vara i Viola säger till sig själv (och oss) att kärleken är alltför hungrig för att kunna tillfredsställas av någon enda person. Och faktiskt, detta tal har mer att göra med musik och poesi än med kärlek”, konkluderar Bloom.

Och så var det nog med historien med Fay. Here’s the story som de säger på CNN –  banal som den är och vars “jag” förhoppningsvis inte alltför mycket liknar undertecknad.

En lördagskväll i slutet av april för snart tre år sedan gick jag som vanligt till det där kaféet med nästan bara japanska män som har blivit något av ett stamställe för mig här i Bangkok. Jag trivs tillsammans med japaner och det gör  – av andra skäl  –  även några av det bangkokska nattlivets mer tilldragande unga kvinnor som regelbundet skapar och underhåller sina japanska nätverk där. En och annan västerländsk självutnämnd supererotiker som sökt sig dit får se sig själv obönhörligt  och snöpligt ignorerad av ställets skönheter. Dramaturgin är sig lik varje gång och saknar ingalunda underhållningsvärde: den  förtröstansfulle västerländske erotikern går fram till föremålet för sin beundran, blir bemött av en iskall icke-blick från ett demonstrativt bortvänt ansikte, försöker retirera med några “nonchalanta danssteg” (Lars Ahlin) och drar sig till sist diskret till någon för honom bättre lämpad plats att leva ut sin erotiska trängtan på, såsom en gogobar. Flickorna  – åtminstone de mest attraktiva – på det här kaféet tillämpar en brutal anti-västerländsk etnicism vilket naturligtvis är till glädje för japanska och i viss mån koreanska manliga besökare. Fråga mig inte hur en relation mellan Fay – som avgjort  tillhör den anti-västerländska skolan – och mig överhuvudtaget kunde uppstå.

Så satt jag där i kaféet  denna lördagskväll och låtsades vara en sentida Thomas Fowler i “Den stillsamme amerikanen”. Och där ser jag Fay, tillsammans med väninnan Joy, som har en japansk eskort  – det är hennes  pojkvän i den japanska maffian, yakusa. Joy är samtidigt gift med en thailändare och, ryktas det, med en fransman. Hon lever med andra ord lite farligt.

Bredvid Fay sitter en annan japan, en ganska satt  karl med alldeles för korta ben, i T-shirt, khakibyxor, sandaler,  någonstans mellan trettio och fyrtio, kortskäggig. Han  lägger sin hand över Fays och hon stelnar något då hon ser mig. I övrigt ser hon ut att vara road av sällskapet och skrattar ovanligt mycket. Utan anledning – “it’s only business”, som de säger i “Gudfadern” och detta utspelade sig i början av vår bekantskap – blir jag akut svartsjuk och, vilket naturligtvis är ett gravt taktiskt misstag, låter mig  paralyseras av situationen. Jag  blir sålunda kvar,  istället för att befria mig från scenen med en resolut sorti, då paret senare lämnar kaféet. För att försöka minimera min ansiktsförlust gör Fay en tafatt spelad adjövinkning åt japanen som förstått att det är något mellan mig och  Fay – vilket det alltså egentligen inte är – han  spelar smidigt med och dröjer kvar något. Asiatisk taktkänsla –  eller också ville de bara undvika en pinsam scen utifrån iakttagelser av västerlänningars notoriska oförmåga till emotionell självkontroll.

Missnöjd med mig själv för att jag inte bättre kunde kontrollera mitt beteende  lämnar jag en stund senare kaféet  och beger mig till en av  barerna i närheten.  Just som jag hunnit slicka mina sår och går ut  ur baren så möter jag naturligtvis Fay bredvid sin japan som talar  i mobiltelefon.  Efter ytterligare två barbesök går jag ut till gränden  och betraktar och begrundar det märkliga mänskliga spektakel nattlivet  utgör i detta nöjeskvarter. Vänder mig så om och går rakt i solar plexus på det fördömda paret, nu en tredje konfrontation. Då jag fortsätter in mot barerna och vänder mig om ger de mig en lång blick med otvetydig stalkeralert.

På det hela taget en mindre lyckad lördagskväll, men i  Bangkok kommer det ändå alltid en ny dag och allt det gamla är glömt: “tee leaw ma, ko, leow pai” – det förflutna kom och sedan gick, som thailändarna uttrycker det med närmast poetisk enkelhet.

Det blir maj månad och de förtidiga monsunregnen infaller alltmer regelbundet och blir allt häftigare. Vår “relation”  utvecklar sig spasmodiskt, ett steg framåt, två steg bakåt, eller undantagsvis två steg framåt. Hennes mormor dör, 92 år gammal och Fay ber mig följa med till begravningen, avresa med buss nästa dag klockan fem på morgonen. Hennes syster har talat om  för alla i grannskapet  att vi är tillsammans  och Fay måste nu visa upp sin  blivande “make” för att inte tappa ansiktet.  Men inte ens den vackraste nacklinje får mig att resa ut till thailändska landsbygden på en sex timmars bussresa med start mitt i natten. Jag vet hur det är där ute, been there, done that. Det är hett och det kliar. Jag köper  mig fri genom att bidra till begravningskostnaderna.

Tidigt  en morgon  någon vecka senare knackar  Fay på dörren till  min lägenhet dit hon har beledsagats av en förvirrad  och något generad portvakt. Hon berättar upprört att på väg till mig i taxi den regniga kvällen före  hade taxichauffören lyft en pistol mot henne och under  hot rånat henne på allt hon hade i väskan, inklusive  guldring, armband, telefon etc. Hon hade varit för panikslagen för att notera taxins registreringsnummer och därmed kunde polisen naturligtvis inte göra något (hon hade begett sig till Prakanom eller Thonglor polisstation). Nu måste hon (dvs jag) skaffa nytt!

Var och en som läser  denna historia ser, liksom jag själv omedelbart gjorde, att  den  är fullkomligt perforerad av osannolikheter.  Vilken taxichaufför som inte är brottsligt belastad – och det är vanligen inte registrerade taxichaufförer i Thailand – åker omkring med en pistol i bilen? Och hur kunde chauffören vara säker på att Fay inte skulle  notera registreringsnumret och omgående stoppa en bilist för ringa polisen, som skulle ingripa innan chauffören  hunnit gömma godset. ID-kort? Det hade Fay lämnat på sitt rum för “att inte tappa det”. Men  thailändare går sällan ut utan sitt ID-kort. Och varför tog inte chauffören bara väskan rakt av utan endast innehållet? Etcetera etcetera.

Naturligtvis gick aldrig Fay till någon polisstation.Ytterligare en omständighet: den som har haft en pistol riktad mot sig förblir en tid närmast panikslagen eller paralyserad. Fay förmådde på sin höjd  visa sig upprörd morgonen efter.

Som vanligt då jag ironiskt  konfronterar Fay med en av hennes lögner (“leta i rummet så hittar du guldet”)  blir hon utom sig.  Men till sist kommer det där leendet, halvt urskuldande, halvt överlägset ironiskt : “OK, det gick inte den här gången, men nästa gång har jag dig”!  Hur förtjust är jag inte i denna scen, i hennes hejdlösa dramatisering av det vilt uppdiktade förloppet, hennes okuvliga och oemotståndligt fräna streetsmartness:  ingen undergivenhet eller offerroll här inte: that’s  my gal!

(foto Bo Lundberg)

Jag har antecknat den typen av  anekdotiskt stoff i brist på förmåga att med några meningar frammana en bild av Fay eller, bättre anslå karaktären i detta  melodramatiska pekoral  mitt i monsunregnens Bangkok.  Som Yoshinori Kawabata redan från den första raden i “Snölandet” så effektivt  för oss in i det säreget melankoliska, slutna  Niigata med dess gråsvarta gathus mot den  allt utestängande snön, där  relationen  mellan Shimamura och geishan Komako utspelar sig. För min del får jag nöja mig med  att sammanfatta mitt eget förhållningssätt till Fay och genom det anekdotiska försöka ge en bild av den ytterst pragmatiska inställning till sex, romantik och relationer som präglar en kvinna av Fays typ.

Fays främsta typdrag – förutom att jag finner henne frapperande vacker –  är nog hennes  lakoniskt rättframma språkbruk:  “ naa daeng muan dtoot ling” (Ditt ansikte är rött som ett aparsle) eller standardrepliken “Phut maak” (Du pratar mycket, dvs en massa s-t), det senare  som svar på varje stavelse från min sida som innebär någon som helst kritik av hennes beteende. Eller det ständiga “Khun tong aap naam!” (du måste ta en dusch); då thailändskor av Fays typ inte sover eller äter “som tam” eller ser på såpopera på tv  så duschar de. Thailändare  avskyr osnygghet i allmänhet och kroppsodörer i synnerhet,  särskilt de som västerlänningar utsöndrar och Fays luktsinne är starkare än en det hos en vinthund.

(foto Bo Lundberg)

Fay är thai på fädernet och khmer på mödernet, kommer från en provins nära Kambodja. Hennes bakgrund i övrigt är för mig dunkel, utom att hon en kortare eller längre tid varit sysselsatt som värdinna på någon för japaner exklusiv karaokebar. Där  upparbetade hon sina många generösa japanska kontakter, som  fortfarande finns i hennes telefonregister där namn som Shoji, Yamanouchi, Morita förekommer rikligt. Hon är den typ som just japaner finner attraktiv, inte mörkhyad, inte kortvuxen, fylliga bröst, ganska yppig figur i övrigt rena anletsdrag och framhäver attribut som hon vet attraherar japaner, såsom rödblondat hår och en något stiliserad flickaktighet. Hon är med andra ord inte den typ som man vanligen finner tillsammans med västerlänningar här i Bangkok och är som jag redan nämnt själv inte intresserad av “faranger”.

Fays tilldragande yttre samspelar med ett rustikt, ofta ohämmat själviskt,, och som sagt oartikulerat  inre  – det är något stumt över henne. Hon saknar thailändskors närmast lekfulla lättsamhet i sitt sätt; hon är mästare på att stänga av all kommunikation med motparten då denna inte passar henne. Hon är alldeles för ung för mig, vacker, “obildad”  och med vulgärt språkbruk, lögnaktig, oförutsebar – och samtidigt  med en fränt cool (“priaw”) naturlig elegans och stil som vida överträffar den hos många högt utbildade västerländska kvinnor som jag känner.

Eller med andra ord: hon är min typ.

Trogen sin läggning ägnar Fay sig – liksom  uppemot 70 procent av thailändare – åt spel varvid hon förlorar stora delar av de pengar som hon  fått från sina japaner och dessutom har satt sig i skuld. Säkert har flera av hennes japanska kontakter därvid hjälpt henne ur knipan och alltså betalat henne dubbelt. Att inte honorera en spelskuldi i Thailand kan förorsaka  allehanda obehagligheter.

Under vår tid tillsammans har Fay i stort sett följt ett närmast stereotypt  beteende av bortförklaringar, undanflykter, mer eller mindre vita lögner, promiskuitet (med sina japanska kontakter) och en viss – fel, en hög – grad av allmän opålitlighet  för att vinna ekonomiska fördelar, i första hand för sin mor och kanske resten av familjen. Till denna är hennes kärlek obegränsad och närmast  totalt osjälvisk. Familjen är allt, utan familj ingen lycka, allt annat är oväsentligt. Jämfört med Fays självklara hemkänsla i familjen förefaller stundtals min ack så dyrbara västerländska individualism som en öken av rastlös ensamhet och tomhet.

Fay reagerar, som jag berättat, med mer eller mindre  okontrollerad ilska då jag konfronterar henne med hennes lögner och således förorsakar att hon tappar ansiktet.  Detta beteende följer ett för mig numera så pass välkänt mönster att jag utan större svårighet har kunnat bibehålla kontroll över situationen – vilket gör henne än mer frustrerad  men samtidigt kanske etablerar en grad av motvillig  och välbehövlig respekt.  Jag erkänner dock att hon under större delen av tiden varit den som hade greppet över mig – och över  mina mobiltelefoner vilka hon omfattar med en fetischistisk dyrkan. Om inte annat så förblir jag som sagt fixerad vid hennes vackra långa nacke och  hals.

Men så kom till slut, för att avsluta där jag började. den dag då jag insåg att det är inte Fay som jag i själva verket har  ägnat min passion, utan mig själv, det teatraliska, det musikaliska, komiken i vår relation, min upplevelse av hennes rörelser, av hennes sätt att bluffa, av replikerna oss emellan, ja, av själva förtjusningen i en ung och vacker kvinna. Förälskelse i förälskelsen.

Det är som en parodi på Orsinis erotiska galenskap. Passionerna, eller förälskelsen utspelar sig på en scen som verkligheten försöker efterlikna. Oscar Wilde träffar rätt, som alltid:

“Life imitates art…”

Bo Lundberg

Post scriptum: ingen av personerna på bild har med artikelns innehåll att göra. Namnen Fay och Joy är fingerade. Fotografierna är mina egna.

Advertisements

Tagged: ,

§ 2 Responses to Två, tre saker jag vet om henne

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Två, tre saker jag vet om henne at Bo Lundberg.

meta

%d bloggers like this: