Riksbanken gillrar sin egen fälla

May 8, 2018 § Leave a comment

En och annan reflektion om det monetära läget infinner sig hos undertecknad där han sitter vid gatuköket i Bangkok och motvilligt petar i den “som tam” för 10 kronor som hans till baht växlade pension förmår bekosta (nåja, vi skall inte bli patetiska). En råtta, som dyker upp och ned genom en lucka i trottoarkanten förefaller betydligt gladare över tillvaron.

Reflektionerna gäller mer den ironi – tragisk eller komisk – som föreligger i och med riksbankens lätt excentriska, eller direkt dåraktiga, minusräntepolitik snarare än de monetära sakförhållandena som sådana, vilka jag är alltför ringrostig att bedöma. Det som faller i tankarna och i minnet är den keynesianska “liquidity trap” vilken jag ägnade utförlig rapportering under min tid i Japan, där den var i hög grad förhanden. Vid ihållande mycket låg ränta under ett tillstånd av deflationsförväntningar eller andra farhågor förlorar penningpolitiken sin verkningsgrad i och med att hushåll och institutioner hamstrar pengar som hamnar utanför kreditsystemet.
Preferensen för likviditet blir, som det heter, “absolut”.

Det är just dylika förväntningar, med en möjlig liquidity trap i förlängningen som riksbanken söker förebygga genom sin minusränta. Men det förefaller ju som att jaga spöken beträffande en ekonomi som, till skillnad från den tidens japanska, inte visar några tecken på stagnation! Risken fanns väl, som bl a Krugman framhållit, vid 2008 års kris (men då var riksbanken sen med att sänka räntan).

Ironin ligger just i att Ingves i kampen mot en penningpolitisk fälla skapar en alldeles egen “trap”.

Någon “absolut” likviditetspreferens i Keynes mening föreligger inte, obligationsmarknaden har väl fortsatt att fungera t om under minusränta – om inte annat eftersom efterfrågan på obligationer hålls uppe av riksbankens operationer och kanske därför att en obligation betraktas som säkrare än cash ( varför kan jag inte bedöma; det är en marknad rörande vilken krävs specialkunskaperna hos en banker). Men, i alla fall, istället för “hoarding” och liknande har, vilket är alltför välbekant, en extrem låneaktivitet ägt rum från hushållens sida, medan bankerna blir feta liksom alla som sitter på tillgångar. Klyftan mellan “have and have not” ökar. Den grundläggande klassiska relationen mellan sparande och investeringar förskjuts, lån uppmuntras (och belönas) istället för sparande men dessa har i mycket riktats mot bubbelskapande spekulativa investeringar, särskilt i bostäder. I den mån den åstundade efterfrågan skulle bli inflationsdrivande diffuseras detta av  förändringar inom teknologi, kvalitets- och produktivitetsförskjutningar som gör prisbilden svårbedömbar. Allt detta är uppenbart för flera bedömare.

Då bubblan spricker – se bostadsmarknaden – och en svagare konjunktur infinner sig, kommer, som så många bedömare likaledes förutser, penningpolitiken ur fas med den realekonomiska utvecklingen. Och blir just antingen lika verkningslös som i en “liquidity trap” eller kontracyklisk i det att man tvingas följa en internationell ränteuppgång. Detta negativa scenario förstärks av att riksbankens internationella trovärdighet har undergrävts genom den fanatiska minusräntepolitiken och den därav följande krondeprecieringen.

Keynes snurrar i sin grav.

 

 

Advertisements

“Gib meine Jugend mir zurück!”

March 12, 2017 § Leave a comment

Screen Shot 2015-10-23 at 13.18.30

Den här ”selfien” kan verka provocerande på några – den som ni tittar på heter förresten Nun – och bilden är ju f ö ganska fånig, men den kanske anknyter något till  Diktarens  åkallan i prologen på teatern i Goethes “Faust”:

Gib ungebändigt jene Triebe,
Das tiefe, schmerzenvolle Glück,
Des Hasses Kraft, die Macht der Liebe,
Gib meine Jugend mir zurück!

Man kan vid läsningen av dessa rader erinra sig att skalden på ålderns höst uppenbarligen själv önskade sig en återupplevd ungdom, nämligen i sin plötsliga förälskelse vid 72 års ålder  i den 17-åriga Ulrike von Levetzow, som han träffade på kur i Marienbad (vilket gav stoff till Marienbad-elegierna). Det var en kortvarig men intensiv passion, som t o m eskalerade till att Goethes beskyddare, storhertigen Karl August av Saxen, förmåddes sondera möjligheten till äktenskap. Ulrike, eller hennes familj, visade  dock “det goda omdömet att avböja detta frieri med all den takt som situationen krävde” (Harold Bloom).

Men tillbaka till bilden. För det första påstås ju i denna, utifrån en säkert tvivelaktig och ovetenskapligt utarbetad mjukvara, att jag ser sex-sju år yngre ut än vad min nominella ålder skulle visa. Av detta kan jag dra slutsatsen, med en blandning av önsketänkande och likaledes ovetenskapligt grundat stöd av data beräffande hjärt-lungkapacitet, fysiska prestanda mm, att den även visar min verkliga ålder. Jag skulle alltså i själva verket vara upp till sju år yngre än vad som anges av mitt födelsenummer. Vilket naturligvis inte hindrar att jag kan drabbas av stroke eller hjärtinfarkt eller få en diagnos om malign tumör, när som helst. Mer sannolikt är dock att jag hinner bli överkörd i den vansinniga Bangkok-trafiken före allt annat.

För det andra antyder den varför jag skulle vara yngre.

För några decennier sedan gjordes ett experiment  som gick ut på att ett antal män i 70-årsåldern under fem dagar stängdes in i en lokal där allting, verkligen allting, rekonstruerats till som det hade varit ca tjugo år tidigare. Interiör, föremål, kläder, sånger och annan musik, filmer, bilder av kända personer, allt hade lagts in för att totalt innesluta personerna i en femtiotalsmiljö. De uppmanades också att koncentrera  sig på att återuppleva minnena från det tidigare skedet. Deltagarna gick alltså helt och hållet tillbaka till en svunnnen tid, som om de hade placerats i en tidsmaskin.

Så vad hände? Då männen kom ut ur denna veritabla tidsmaskin var de i signifikant grad yngre, mentalt och i vissa avseenden även fysiskt.

Skall vi tro på det där?  Själv förhåller jag mig skeptisk till att ett experiment som är så pass begränsat i tid, population etc kan ha övertygande vetenskaplig halt, men det kan finnas en kärna av sanning i dess mer generalla slutsats: att vistas i en miljö som i flera avseenden påminner om ungdomen, som intensivt stimulerar minnen av ett tidigare skede i vårt liv, kan verka: föryngrande.

Och märk väl: försökspersonerna var tillsammans med andra i samma ålder. Antag i stället att en äldre person, som gubben i bilden, påminns om sin ungdom genom att vara i närheten av, för stunden eller mer regelbundet, en avsevärt yngre person (i det här fallet den bedårande Nun). Jag påminns, om inte annat tack vare den unga damens mycket påtagliga och för mig angenäma fysiska närhet, om min egen ungdom, och denna påminnelse kan vara så stark att jag faktiskt blir något yngre. Jag går alltså in i den illusion som särskilt japanska män av alla åldrar skapar med så sublim savoir vivre,   genom att tillbringa timmar med konversation, kanske antydan till aldrig så subtil flirt, med en ung barvärdinna (till ett pris, förvisso). Dessa stunder är sig själva nog, de skall lika litet som mina ögonblick med Nun leda till sex eller en romantisk förbindelse. Men under allt detta icke-funktionella förhållningssätt kanske finns en aldrig så vag fläkt av, återigen – föryngring.

Då jag läste om studien i New York Times fann jag beskrivningen av hur i detalj man konserverat det sena femtiotalets miljö särskilt intressant. Ty jag lever själv i hög grad med minnen och förnyade upplevelser av estetiska artefakter från femtiotalets till sextiotalets mitt. Här finns Majken Johanssons, Lars Forssells och längre fram Sonja Åkessons och Sandro Key- Åbergs dikter, Boris Vians romaner. återkallandet i synminnet av den abstrakta expressionismen med Jackson Pollocks beboppigt improviserade målningar från det sena fyrtiotalet och framåt som senare blev kult i Sverige, popkonsten med Andy Warhol, Roy Lichtenstein, Jasper Jones, James Rosenquist och de andra som Pontus Hultén presenterade genom sin epokgörande utställning på Moderna Muséet.

Här finns musiken, med Fritz Reiners och George Szells fortfarande oöverträffade inspelningar från mitten av femtiotalet och framåt med Chicago- respektive Clevelandorkestern. Inom populärgenren musicals av Leonard Bernstein, Frank Loesser, Fredric Loewe.

Och framförallt jazzen. Man kan med rätta tycka att Miles Davis sextett (han skiftade ideligen ensemble allt efter medlemmarnas drogproblem), från en kort tid i slutet av femtiotalet med, förutom Miles själv, Cannonball Adderley, John Coltrane och den otroligt raffinerade, impressionistiskt inspirerade pianisten Bill Evans (den ende vithyade i bandet) – presterade  med “Kind of Blue” (1959) en absolut höjdpunkt inom jazzen och därmed inom 1900-talets västerländska musiktradition.

Därmed är jag frestad att vidga perspektivet från det psykologiska till det mer universella planet – eller om man så vill tillbaka till den skönhetsvärld som Goethe och Nietzsche frammanar:  jag har i flera essäer på min textsida diskuterat sambandet mellan det kvinnliga, det dionysiska, det sensuella (och, ja, erotiska, det är svårt att komma runt) och den i sig själv fullständigt autonoma skönhetsupplevelsen i konst, musik dikt: skönheten är sig själv nog, ars gratia artis.

“Ohne Musik wäre das Leben ein Irrtum” säger Friedrich Nietzsche i “Götzen-Dämmerung”.

Nietzsche såg i Wagners musik den perfekta estetiska enheten i det att den väver det apolloniska, som står för ljus, förnuft, ordning, samman med det dionysiska, som står för det naturgivna, erotiska, det dunkla, det extatiska. Hos Camille Paglia, i hennes  banbrytande “Sexual Personae” (som jag inte har läst) från slutet av 1980-talet tilldelas den  kulturdrivna apolloniska traditionen “det  manliga” medan  det dionysiska står för “det kvinnliga”.

Och i detta spänningsfält mellan  det apolloniska och det dionysiska, i konsten och i livet finns källan till evig ungdom.

Ända tills man dör.

Vattenrallare, banjonister och dragspelskungar

February 20, 2017 § Leave a comment

190578_4926020221526_1127123283_n

Min far, som jag tror föddes i Luleå, växte upp i Porjus strax ovanför Polcirkeln där Porjus kraftstation byggdes under åren 1910 till 1915, ursprungligen för att försörja malmbanan mellan Kiruna och Narvik med elektricitet men på grund av sin storlek kom kraftverket att ges nationell betydelse för energiförsörjningen. Pappa föddes 1907 och hade alltså inte själv jobbat på Porjusbygget, men det hade min farfar. Det var ren vildmark vid Stora Luleälven där kraftverket skulle uppföras, inga vägar, inga bostäder. Oändliga myrvidder, någon gles barrskog, men än mer vindpinad dvärgbjörk, vidsträckta vattendrag som speglade den bleka lappländska sommarhimlen som aldrig ville slockna och under de eviga vinternätterna stod snön vit mot det svarta himlavalvet med dess gnistrande stjärnor, sprakande norrsken och främmande himlakroppar som kunde tyckas så påtagligt nära.

Utrustningen för kraftverksbygget och för samhället fick till en början bäras genom vildmarken de fem milen från Gällivare. Genom väglöst land.

Jag har ett gammalt fotografi på mina farföräldrar. Ett familjeporträtt med de små döttrarna Svea och Ester i var sitt knä. Man kan i bilden nästan känna draget genom springorna i det hastigt uppförda lilla huset, som snarare var en barack. Barnen ser på något sätt lillgamla ut. Farfar är lång och mager, svart hår, svart mustasch, av vallonsläkt har det sagts mig. Farmor är mer rund och satt, med ett ansiktsuttryck som bär spår av allt i tysthet genomlevt vardagsslit; eller också är det något som jag läser in i fotot. Bådas ögon är allvarligt riktade mot kameran som om fotoögonblicket var en viktig och angelägen tilldragelse, men farfar visar antydan till ett leende. Jag anar en spelmans sinnelag bakom hans ansiktsuttryck och kroppshållning.

Kring 1920, om det var tidigare eller senare, sålde farfar sin butik eller kiosk, lämnade Porjus och familjen och emigrerade till Amerika. Han kom aldrig tillbaka; för sin saknad efter familjen, vars försörjningsproblem måste ha blivit akuta sedan de lämnats, lär han ha givit uttryck genom flitig brevskrivning.

Min mor var östgötska från Ljungsbro, ett idylliskt litet samhälle intill Motala ström, nära där strömmen mynnar ut i sjön Roxen och känt genom chokladfabriken Cloetta. Morfar och mormor var torpare eller småbrukare och det enda jag vet om deras bakgrund är att mormor härstammade från någon släkt som länge bebott den sjörika och natursköna södra delan av landskapet. Mina morföräldrar lyckades uppenbarligen övervinna elementära fysiska lagar genom att i det lilla torpet inhysa en nästintill oräknelig barnaskara där min mor åldersmässigt fanns någonstans i mitten. Med tiden tillkom dock ett boningshus. Mormor var ordinärt lantligt rustik, vilket torde varit nödvändigt för att klara av så många födslar. Morfar var enligt samstämmig vittnesbörd från alla som känt honom en ovanligt godlynt och ömsint människa, vars ljusa, glada sinneslag kom att ärvas av min mor. Mamma blev också den som fick hjälpa mormor att ta hand om de otaliga småsyskonen. Där visade hon tidigt den kärlek till barn och goda handlag med de små som gjorde att dessa så gärna slöt sig till henne. Hon kände en stark direkt närhet, kombinerad med en varm finkänslighet och taktkänsla – jag kan inte komma på bättre ord – gentemot barnen som därmed upplevde att de verkligen var sedda och att de tilldelades en unik individualitet. På äldre dar såg hon med förfäran hur unga mödrar lämnade bort sina treåringar eller t o m yngre barn till anonyma, stökiga daghem: “aldrig skulle då jag lämna bort mina ungar!’

Det är nu sommar, jag är fem eller sex år. Kvällssolen förgyller de höga tallarnas kronor i det lilla skogspartiet bredvid vårt hus då Otto Meyers droska, en Packard eller en Dodge kör oss de tre kilometrarna till Bispgårdens station. Snart skall halvåttatågets brandgula ASEA-lokomotiv dyka upp bakom den sista kurvan efter färden från Långsele över Graninge, förbi den spegelblanka, dybottnade Järsjön och de resliga, slanka tallstammarnas Fångsjöbacken och jag stirrar full av förväntan mot kurvan. Vi skall åka på semester och hälsa på släkten i Östergötland. Pappa har dubbelknäppt grå kostym, finstruken vit skjorta och slips, mamma har en mörk dräkt och hatt. Hon håller mig i handen och ser till att jag inte står för nära perrongkanten då tåget kommer.

Det var under denna soligt heta östgötska sommar som jag minns den första känslan av melankoli och en fläkt av ett barnasinnes ångest. Jag minns den dallrande hettan över den smalspåriga rälsUntitled 4en mellan Skänninge (eller var det kanske Borensberg) och Klockrike, ungefär som Stig Dagerman så genialt förmedlar den heta sommarens ångest i inledningen av “Ormen”. Min barnasjäl ville ha mammas odelade uppmärksamhet och jag våndades över att hon nu ägnade denna åt sina föräldrar och syskon lika mycket som åt mig. Vantrivdes gjorde jag med mina kusiner från byarna på den östgötska landsbygden vilka jag betraktade som mentalt indolenta och jag längtade tillbaka till Byn, till lekkamraterna och kurragömmat bland de doftande rosorna i de täta, vildvuxna en- och rossnåren med sina plötsligt uppdykande, magiska minigläntor – denna förtrollade dunge strax ovanför Edholms hus som kallades Hagmans – och framförallt till mammas odelade uppmärksamhet.

Drygt tio år innan vi satte oss på träbänkarna i tredje klass i persontåget mot Bräcke hade min mor och far kommit till Bispgården med samma tåg söderifrån – fast då förmodligen på morgonen och drivet med ånglok; Norra Stambanans sträcka mellan Bräcke och Långsele var ännu inte elektrifierad. Det var 1935, jag vet inte om det var vinter eller sommar. Mamma bar min bror, som var ett år, i famnen, pappa höll i handen sin dyrbaraste ägodel, banjon, det nödvändigaste i övrigt var packat i en stor ljusbrun resväska av läder som jag minns så väl från semesterresorna, förmodligen hade de också polletterat en tung koffert. De fortsatte mot Utanede, hur vet jag inte, en bra bit från Bispgården österut längs Indalsälven, där de på ett eller annat sätt hystes in. Efter en tid flyttade de till byn Bispfors, där de hyrde övervåningen i Edvin och Anna Edholms gedigna och trivsamma hus, där jag föddes. Vår egen kåk, någon bit längre österut, som mina föräldrar byggde upp med oändligt slit på en tomtmark som mest bestod av igenvuxen, vresig, vittförgrenad pinnmo, blev färdigt strax efter andra världskrigets slut.

Mina föräldrar hade träffats i Ljungsbro, dit pappa hade flyttat för att arbeta på bygget av Malfors kraftstation i Motala ström. Mellan strömmens avrinning från Vättern vid Motala och dess slutliga utflöde i Bråviken kunde kraftstationen utnyttja en fallhöjd på 28 meter, vilket faktiskt är samma höjd som hos den mäktiga Stadsforsen i Indalsälven till vars bygge pappa nu flyttade med sin lilla familj. Mamma hade arbetat vid Cloetta där disponenten och ägaren Svenfelt styrde enväldigt och med patriarkaliskt säker hand. Pappa hade med sin banjo spelat på danser i trakten och jag antar att det vid någon av dessa som han träffade min mor. Hon hade levt ett glatt ungflicksliv på fritiden, med många vänninor som bar de för indelta soldattorpare typiska efternamnen Fröjd, Glad etc och som var hennes arbetskamrater på Cloetta-fabriken. Några av flickorna gifte sig liksom min mor med vattenrallare vid Malforsbygget och drog sedan iväg med dem till Stadsforsen då Malfors var färdigt. Så bildades vid byggena vid Indalsälven en koloni av vattenrallare från Porjus och deras fruar från Ljungsbro, Borensberg, Maspelösa, Gullberg, Ljung, Västerlösa, Fornåsa (som min fars gode vän Leo Nilsson kallade Hönsåsa, kanske i förtrytelse över någon obesvarad lokal förälskelse) och andra platser.

Mamma, som föddes året före första världskrigets uppbrott, växte upp till tonåring under tjugotalets andra hälft och henne ljusa, lätta sinne tog glatt till sig tidens alla slagdängor, från revyerna med Ernst Rolf, från Radiotjänsts musiksändningar och från den nya talfilmens värld. Jag förknippar henne på något sätt med den atmosfär som jag föreställer mig är tjugotalets. Allt tog hon till sig, schlagers, skillingtryck, operettstycken, potpurrier, allt, och gjorde till sin egen sångrepertoar med vilken jag är uppväxt. Fattades det något i minnet diktade hon och improviserade ihop sina egna slängar.

Så synd det är om barn som har en mamma som aldrig sjunger för dem!

Pappas musiksinne var inte svagare, tvärtom var det djupt förankrat – låt inte det där med banjospelandet förta kvaliteten i hans musikkänsla, åtminstone som lyssnare – säkerligen genetiskt i släkten Lundberg, förmodligen främst på farfars sida. Min farbror Axel som var den äldste (och den allvarligast lagda) i syskonskaran trakterade fiol, farbror Ossian gned på en cello, men den verkliga stjärnan var den yngre brodern Gösta som spelade piano habilt och framförallt var en veritabel virtuos på dragspel. Min bror har på gamla da’r berättat för mig vilket oförglömligt intryck farbror Göstas dragspelande hade gjort på honom då denne hade kommit på besök från Porjus där han bodde kvar. I sin kärlek till musiken fostrade farbror Gösta, uppmuntrade och drev likt en sentida Leopold Mozart på sin dotter Birgitta – som gift med efternamnet Svendén – till en fantastisk världskarriär som operamezzo med lysande framträdanden av Wagner i Bayreuth, på Metropolitan i New York och annorstädes (hon är nu chef för Operan). Jag har förstått att även hennes musikaliskt lagda mor, min faster Betty, spelade en viktig roll som stimulans för dotterns formidabla musikkarriär.

Musiken bidrog även till Porjusfamiljens försörjning efter farfars emigration genom att bröderna bildade en ensemble, “Bröderna Lundberg” som turnerade på dansbanor och andra inrättningar för förströelse i det vidsträckta Lappland och ända ned i Västerbotten. Ensemblen spelade även vid farmors begravning 1947 i Fors kyrka i Bispfors. Hon sköttes under sina sista dagar av min mor i vårt hus i Bispfors.

Nu förflyttar vi oss till en kall dag i februari i början av 1950-talet. Ett i det vintriga, folktomma landskapet anslående elegant ekipage på parkstötting kan iakttas på den isiga landsvägen upp mot Fors kyrka; det viker av och glider ned för backen mot Hanneforsbron över älven, stretar sedan upp för den oändligt långa lutningen upp mot Sönneråsen – eller var det Kilen – där det slutligen parkerar vid ett hus som rymde Henry Neselius affär med blåsinstrument av högsta kvalitet och mycket annat i musikväg. Det var min bror Sven-Erik som förde sparken och stod för elegansen, med mig som passagerare. Sven-Erik, som alltid mycket proper, var ovanpå kostymen klädd i en grå peppar-och- salt mönstrad överrock av ull i god kvalitet som var inköpt på Bengt Svenssons herrekipering i Bispfors. På huvudet hade han i tidens mode en pjatthat och öronlappar. Syftet med expeditionen var att köpa en altsaxofon. Sven-Erik kom längre fram, sedan vi flyttat söderut, att gå över till tenorsax men fortsatte även att spela på sin utomordentliga, handbyggda klarinett av märket Erik Petterson, som avlöst en Selmer. Pettersonklarinettenfick jag sedan ta över och det var det instrument som jag tog med mig till militärmusiken då jag var 16 år, innan min lärare Harry Sernklev försedde mig med en Leblanc.

Jag kommer väl ihåg det där besöket i huset med alla de glänsande blåsinstrumenten, på höjderna ovanför älven under den vita, bistert kalla vintereftermiddagen som snart övergick till stjärnklar kväll och jag minns hur kölden bet i oss under den långa färden hem. Det är ingen mening med att jag går vidare in på att diskutera hur det kring 1950 kunde finnas en musikaffär som sålde saxofoner av det franska märket Selmer i en liten avkrok i östra Jämtland, och vilken samhällelig rikedom som däri avspeglades, för ni skulle ändå inte förstå vidden av den ödeläggelse som skett av svensk glesbygd från den tiden fram till våra dagar. Men jag har upplevt tidspannet och kan därmed vittna om katastrofen. Numer finns det inte ens den enklaste livsmedelsaffär i vare sig Bispfors eller på Sönneråsen, trakten är avfolkad och ödelagd som om en dödlig pest hade farit fram där.UNADJUSTEDNONRAW_thumb_8e5

Men långt in på femtiotalet och början av sextiotalet var där fullt liv som fick ett slags koncentrerad essens på utomhusdansens arena Gerålund. Stället drevs med närmast fanatisk energi av en eldsjäl, Göte Andersson, som lyckades engagera det mesta av fyrtio- och femtiotalets svenska underhållnings- och jazzartister; själv minns väl jag och min bror främst Putte Wickmans framträdande med Reinhold Svensson på piano. Dessa evenemang, liksom förekomsten av lokala högt begåvade och framgångsrika musiker, såsom pianisten Åke Ejemo och saxofonisten Rolf Bäckman (musikelev vid I 21 i Sollefteå och senare med Arne Domnérus och Harry Arnolds orkestrar), sporrade några unga entusiaster som pianisten Sven-Otto Holmbom och min bror på klarinett att bilda ett eget band som bl a annat spelade på Gerålund. Jag hängde vid dansbanan i andlös beundran för min storebrors klarinettspel i “Body and Soul”, “All of Me” och övrigt i dåvarande standardrepertoir. Min bror, liksom Putte Wickman helt självlärd, kom aldrig särskilt långt på instrumentet men hade en naturligt ljus och lyrisk klarinetton med ett lätt vibrato och han skulle ha blivit en bättre klarinettist än jag själv om han hade fortsatt. Det var också Sven-Erik som genom skivinköp i Sundsvall och Östersund fick mig i tioårsåldern fängslad av klarinettister som Benny Goodman, Artie Shaw, Buddy de Franco, Tony Scott, Putte Wickman, Arne Domnérus (jo, som klarinettist), saxofonister som Charlie Parker, Lester Young, Dizzy Gillespie på trumpet, sångerskor som Peggy Lee, Ella Fitzgerald och Sarah Vaughan. 78-varvarna spelades upp i en välbyggd radiogrammofon av märket Luxor, som min bror hade sparat ihop till.

Det barn på väg mot tonåren som under dessa vita sommarkvällar upplevt forsens brus invid festplatsen, känt fläkten av brännvin från sin pappas andedräkt mellan hans valser, schottisar och hambon med mamma på gammeldansbanan, nyfiket dragits till de notoriska slagskämparnas lördagsuppgörelser med knytnävar i den ljusa jämtländska sommarnatten sedan klangerna av dragspel, saxofon och klarinett tystnat; den ungen har outplånligen tagit till sig något av Norrlands själ.

Min far var inte lika lättsam och gladlynt som min mor i sitt sätt. Tunga arbetspass på bygget vid Hölleforsen som uppfördes under fyrtiotalet sedan Stadsforsen stod färdigt 1939, gjorde honom naturligtivs trött på kvällarna (jag är övertygad om att han inte hade en enda sjukdag i hela sitt yrkesverksamma liv). Arbetskamrater som vår granne Leo Nilsson (som senare startade ett eget cementgjuteri med ytterst måttlig framgång, om någon alls) var likafullt mycket öppnare, mer gladlynta personer. Både Leo och min far hyste, liksom flera andra vattenrallare, en genuin, men naturligtvis autodidakiskt präglad längtansfylld kärlek till kulturen, då främst romankonst och musik. I mina föräldrars bokhylla fanns det mesta som jag behövde för att åtminstone tillägna mig en del av 1900-talets romaner, arbetarförfattarna från Hedenvind-Eriksson till Jan Fridegård, Eyvind Jonsson, borgerliga idylliker som Siegfried Siewerts, naturligtvis Harry Martinsson vars ”Vägen till Klockrike” starkt fängslade mig redan innan jag hade nått tonåren. Då vi långt senare fick tillgång till folkbibliotek, minns jag pappa liggande på sofflocket läsande Hemingway, jag tror han någon gång försökte sig på Faulkner men fann honom svår. Det gör jag också. Pappa hade läst Gogol och hade väl någon kännedom om Dostojevskij och Tolstoy.

Vad det musikaliska beträffar minns jag hur Leo Nilsson och pappa föll i beundran för Jascha Heifetz fiolspel i Pablo de Sarasates “Zigeunerweisen”, som min bror köpt på 78-varvare. Själv har jag aldrig tyckt om stycket, jag finner det för sentimentalt. Annars var pappas slagnummer Evert Taubes “Sommarnatt” som han ideligen sjöng till sitt eget banjoackompanjemang; det var helt enkelt pappas signaturmelodi.: “kom i min famn och låt oss dansa, här en vals min Rosmari, natten är ljuv le blott och dansa!”

Sommarkväll en lördag i det jämtländska inlandet. Från ett öppet fönster i ett hus invid landsvägen hörs “Fjällbruden” på radion med Erik Frank, en annan kung på dragspel, då jag cyklar hem. Kvällen fortskrider utan att det blir mycket mörkare och snart är det läggdags. Min brors säng på andra sidan av vårt delade sovrum på övervåningen står tom för han är ute på någon lördagsdans och jag känner mig mycket ensam och upplever den ljusa sommarkvällen utanför fönstret som på något sätt hotfull. Och snart börjar detta underliga spel med ljus och skuggor på tapeten. en ljuseffekt av att vinden rör kronan i den ensamma tallen utanför sovrummet. Jag går, fylld av stigande rädsla och ställer mig i dörröppningen till mina föräldrars sovrum. “Men vad är det Bo”, frågar mamma. Jag står tyst och kan först inte uttrycka min rädsla, men mamma förstår vad som är fatt. “Inte skall du vara rädd, det är ju ljust ute och bara skuggor på tapeten”. Jag vet, det är bara lek med skuggor och det är en ljus jämtländsk sommarkväll. Vad är det jag är rädd för? Kanske för att min egen fantasi skall fara iväg med detta skuggspel och skapa något riktigt hemskt? Kanske jag för första gången förstod att man kan vara rädd för för skuggorna inom sig själv.

Ett barn kan aldrig vara så mörkrädd som under en ljus sommarkväll i Jämtland då fantasin flyger iväg hos barnasinnet.

Jag tillhör den lilla minoritet bland människor som psykologerna betecknar som högkänsliga individer. Som liten visade sig denna sårbarhet i rädsla och att jag var kvick att ta till lipen för praktiskt taget ingenting, till och med i skolsalen. I vuxen ålder är jag inte längre rädd men förblir känslig och känner t ex obehag inför en viss “tondöv” typ av sociopatiskt manipulativa maktmänniskor som inom sig bär ett slags råhet; “The man that hath no music in himself” har smak för ränker och förräderi, varnar den insiktsfulle Shakespeare.  Och tro mig, man har att göra med en del av denna personlighetstyp som diplomat, särskilt bland politiker och politruker; en eller annan riksmobbare, och herrgårdspatron kanske framträder i minnet. Krig och skjutvapen fyller mig med den djupaste skräck och avsky; ett bestående minne från anfallsövningar under trupptjänstgöringen som 16-årig elev vid armémusiken var insikten om att jag inte skulle klara av att storma ett kulsprutenäste; jag skulle vara så paralyserad av skräck att jag vore så gott som oduglig. En klen tröst därvidlag är att de mest uppskruvade krigs- och vapenentusiasterna är de första att “sh-t their pants” i strid, enligt en veteran från första världskriget som citeras i förordet till Christopher Clarks utomordentliga studie om förspelet till denna fasansfulla katastrof. För dem blir chocken i övergången från idealiserad krigsromantik till den ofattbara skräcken i skyttegravarnas verklighet alltför brutal.

Ett stråk av rädsla, ångest och melankoli är det pris en överkänslig individ måste betala för att lyckan att uppleva livet, konsten, musiken i dess fulla skönhet och oändliga rikedom. Det intellektuella och estetiska livets strålande lycka. It’s a package deal, du får inte det andra utan att dras med det ena:

Alles Geben die Götter, die unendlichen
Ihren Lieblingen ganz:
Alle Freuden, die unendlichen,
Alle Schmerzen, die unendlichen, ganz

Johann Wolfgang Goethe

Man är förvisso inte gudarnas älskling. Men bara att förnimma en glimt av det gudomliga, att äga känsligheten att helt kunna ta till sig slutackorden i första satsen av Debussy’s “Pour le Piano” eller vindens lek med vågorna i “La Mer” är värt sitt pris.

Mozart skall vi bara inte tala om.

Jag kom visst bort från ämnet.

Det har på sina håll gentemot den trendmässiga och något ensidiga inriktningen inom modern hjärnforskning som verktyg för att förstå personligheten invänts att denna inte bara bestäms av hjärnan utan av hela människan. Kropp och själ betingar ömsesidigt varandra. För att utveckla det själsliga måste man även arbeta med det fysiska, det insåg redan antikens greker och romare. Jag har själv skrivit om den “naturliga intelligensen” hos människor som arbetar med händer och kropp i direkt förening med sina sinnen såsom idrottsmän, hantverkare, kroppsarbetare, musiker, målare. Och jag talar inte om den nedbrytande monotonin i den moderna tidens löpandebandarbete där arbetaren är alienerad från det han producerar istället för att vara fysiskt förbunden med sitt verk. Vattenrallaren var stolt över sin delaktighet i uppförandet av en damm, i sprängningen av en nedströms tunnel, i installationen av Kaplanturbinernas enorma, blänkande skovlar, imponerades av kraften i de väldiga generatorerna med deras enorma strömflöden ut till transformatorer och ställverk och vidare ut genom de milslånga högspänningsledningarna över skog och myr söderut. Han hade en genuin och intuitiv känsla för helheten i detta system, även om – det måste sägas – han förbisåg det enorma ingrepp i naturen som ett kraftverksbygge innebar. Det här var 30-och 40-tal och Sverige behövde elkraft.

Söndagsvisit med familj och grannfamilj vid Höllebygget

Söndagsbesök med familjen Edholm vid Höllebygget 1945 eller 1946.

“Kan Europa förbli sig likt med annorlunda invånare där?”

June 23, 2014 § Leave a comment

Publicerat på Newsmill oktober 2009

I en kombination av en normativ tolkning av globaliseringen och kvardröjande dåligt samvete för ett rasistiskt kolonialt förflutet hos många länder i Västeuropa – vad Sverige beträffar ett slags ställföreträdande skuldkänsla – har förhärskande synsätt bland politiker och opinionsbildare sedan några decennier varit att det naturligt och moraliskt riktiga är att bejaka utvecklingen mot ett multikulturellt Europa genom att acceptera massmigration från främmande kulturer.

Det skall genast sägas att termen “multikulturalism” i den allmänna debatten används i en speciell mening: anpassning till en monokulturell och – i flera av dess samhälleliga yttringar – intolerant religion, islam, en anpassning som med andra ord leder till multikulturalismens motsats. De nationella intressena må gå isär och de kulturella miljöerna i den muslimska världen må skifta från kärv ökenkultur till sydostasiatiska risodlare – islams dominans över individ och samhälle förblir orubbad. Talet om islams inbördes diversifierade kultur tycks mig – liksom för “mannen på gatan” – något överdrivet.

För många som betraktat de första månfararnas bild på jorden, har denna bild estat sig fast starkare än bilderna från själva månens yta. Den som har vistats långa tider långt utanför hemlandet finner det till sist lika intressant att betrakta detta hemland från sin avlägsna utsiktspunkt som att ytterligare studera sitt främmande värdland – vars synsätt och åskådningar den långvarige gästen alltmer tenderar att ta till sig och göra till sina egna. Har en västerlänning bott tillräckligt länge i Asien, i mitt fall i Japan Thailand och Sydkorea, börjar han eller hon alltmer att betrakta Västerlandet med asiatiska ögon. Paradoxen är att han och hon samtidigt blir alltmer patriotisk ju längre tid och på  ju längre längre avstånd som man vistas från hemlandet.

Det är därför inte svårt för oss utlandssvenskar att förstå att, från japansk eller koreansk eller thailändskt perspektiv, en mängd företeelser och förhållningssätt i de västerländska välfärdsstaterna ter sig som ytterligt exotiska. Mest besynnerligt ter sig nog vårt likgiltiga förhållande till vår egen nation, liksom vår förbluffande tolerans för att inte säga eftergivenhet, inte emot besökare – därvidlag är t ex thailändare mer toleranta och gästfria än vi själva – utan mot alla de immigranter som stannar för gott och som vägrar ta till sig våra grundläggande värden. Och för en bildad Japan som både har sina rötter i och dyrkar sin egen kultur och samtidigt beundrar den västerländska kulturen som något av den mest magnifika estetik och det mest högtstående tankegods som världen frambringat, måste västeuropéers kulturella hemlöshet och än mer deras  ekvivalens eller t om mindervärdeskomplex inför skäligen primitiva, utomeuropeiska kulturyttringar – från turkisk matlagning till indonesisk fiskardans – te sig som en masochistisk flört med rena trivia eller t om kultur:
“Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.” Om Mona Sahlin är korrekt återgiven, så menar hon antingen att Sverige inte har någon kultur att tala om eller, förhoppningsvis i likhet med mig, att svenskarna inte förmår ta till vara sin egen kultur, vilket gör oss identitetslösa. Förbluffande måste också den bildade japanen finna Fredrik Reinfeldts kulturhistorik:
“Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”
Det första ledet må vara sant, men Reinfeldt implicerar alltså – återigenom om citatet är korrekt – att kulturinflytandet från i förhållande till  Sverige starkt homogena västerländska högkulturer i form av successiv invandring från Tyskland eller Frankrike är jämförbart med invasionen av en för Sverige totalt artfrämmande, och till stora delar även antagonistisk ökenkultur. Själv är jag övertygad om att den dag människoliknande individer på andra planeter i vårt universum lyckas uppfatta radiovågor av en stråkkvartett av Wilhelm Stenhammar  kommer de att bli gröna (som marsmänniskor) av avund, men det har jag nördat tillräckligt om tidigare på Newsmill.

Det råder ingen tvekan om att för en thailändare, eller en japan eller en korean, har begreppet nationalism ingalunda någon negativ laddning utan tvärtom ligger i paritet med familjen eller högre på värdeskalan. Och begreppet nation är starkt kopplad till etnisk homogenitet; det vore utomordentligt svårt att tänka sig t ex Thailand som en “multikulturell” entitet. För att få permanent uppehållstillstånd i Thailand och än mer att bli thailändsk medborgare – vilket lär gränsa till det omöjliga –  krävs att man praktiskt taget helt assimilerar thailändsk homogen beteende- och värdekultur och, inte minst, språket.

I stort sett liknande samband mellan etnisk homogenitet och nationalkänsla finns naturligtvis i Japan och Sydkorea. Och det är den radikala motsatsen till den överhajpade “multikulturalism” som Västeuropas opinionsbildare och politiker ihärdigt försöker inpränta i ett alltmer motsträvig befolkning.
Så mycket om några västeuropeiska egenheter från en outsider som bott långt borta från sitt hemland alldeles för länge.

På annat och närmare håll har en intellektuellt skarpare och vida bättre artikulerad observatör gjort sig hörd. Jag tänker på den kontroversiellt konservative krönikören i Financial Times, New York Times Magazine och Weekly Standard mm, Christopher Caldwell, en lika hårt kritiserad som högt rankad journalist, bosatt i Washington, flitigt berest i Europa. Caldwells tankeväckande, för att inte säga alarmerande, bok från förra året med fokus på den islamska migrationen till Västeuropa “Reflections on the Revolution in Europa” – med denna artikels rubriktext som bokens underrubrik – har som väntat mötts av stark kritik från vänster- och liberalt håll, typ “inget annat än neokonservativa ångestfantasier  om västvärldens förfall” men också av inlevelse, förståelse och positiva omdömen såsom i liberala New York Times (Fouad Ajami och John Vinocur, IHT). Caldwell rör sig i mycket på samma plan som den starkt islamkritiska Oriana Fallaci – som han citerar – visserligen utan att gå så långt som att, i Fallacis fall, kunna beskyllas för rasism, men han har inte kunnat undgå att av sina kritiker betecknas som “islamofob” (vilken islamkritiker kan undgå det?). Caldwell försöker dock ingalunda förminska islams dignitet som religion och noterar att Västerlandets syn på religionen som sådan har växlat under århundradena – Goethe var en av de som betonade den muslimska civilisationens positiva sidor. Men på den centrala frågan om huruvida islam är förenlig med modern västerländsk sekulariserad kultur är Caldwell kompromisslös:
“Islam är en magnifik religion, som också, tidvis under sekler, varit en lysande och generös kultur. Men, trots alla floskler om om motsatsen, är den på intet sätt Europas religion och på intet sätt Europas kultur.”
“Om européerna hade insett, då invandringen från Turkiet, Marocko, Algeriet och annorstädes tog sin början under 1950- och 60-talen, att det skulle uppstå tusentals moskéer överallt i Europa ett halvsekel senare, skulle de aldrig ha tillåt denna invandring”.

Jag kan ha missat något men jag har inte sett mycket diskussion i Sverige kring dessa “Reflections”. Snarare dock än att i övrigt summera innehållet i Caldwells både extensiva och förtätade analys av de anpassningsproblem den islamska immigrationen för med sig – läsare på Newsmill vet redan genom egna observationer och t ex Aje Carlboms utmärkta artikel vad Caldwell talar om – kan det vara värt att kasta en blick på politikers och opinionsbildares sätt att bemöta dessa problem. Det kan sammanfattas kort: antingen undviker man att relatera problem som t ex ökad brottslighet specifikt till invandringen utan beskriver dem som allmänna “samhällsproblem” allmänt “utanförskap” etc,  eller också reagerar man med ren beröringsskräck, såsom karantäniseringen av Sverigedemokraterna.

Därmed har en växande klyfta uppenbarat sig mellan politiker- och mediaetablissemanget å ena sidan och folk i allmänhet  å den andra, som alltmer börjat ifrågasätta det rimliga i att  invandrarna “sätter ett kryss i rutan för obegränsat tillträde till välfärdstaten, men samtidigt kryssar i rutan för befrielse från många av dess förpliktelser “(John Vinocur). Caldwell framhåller än mer att det föreligger ett tydligt  samband mellan ett lands etniska homogenitet och befolkningens vilja att genom skatter solidariskt bidra till sjuka och andra behövande invånare. Med andra ord, klarar det svenska folkhemsbygget en multietnisk befolkningsstruktur?

Vad de europeiska politikerna gör, säger Caldwell, är att “upphöja muslimska påtryckargrupper till pseudoofficiell status och förklara att man därmed frambringar ett islam som avspeglar europeiska värdegrunder”. Det är bara det att, som jag själv exemplifierat tidigare, Europa självt är osäkert över vilka dessa värden är, och har därför hamnat i ett slags “kulturell neutralitet” där den enda  hållning som logiskt återstår  blir att förklara invandring som en framgång och ett kulturellt berikande.
Och resultatet blir att det är islam och inte Europa som går vinnande ut ur kampen om invandrarnas tillhörighet, konkluderar Caldwell.

I slutet av förra året skedde emellertid ett notervärt politikeruppvaknande, rapporterade John Vinocur i en krönika; efter mordet på Theo van Gogh, den mordmärkta parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Alis landsflykt till Amerika och en hel rad av islamistiska övertramp hade det nederländska arbetarpartiet fått nog av Nederländernas långvariga och misslyckade experiment med multikulturell tolerans. Med skärpa, inte minst från partiordföranden Lilianne Ploumen själv, markerades att det nu fick vara slut med försöken att stoppa all kritik mot religion (läs islam). Om muslimer skall välkomnas till Nederländerna så måste de vackert ta seden dit de kommer, var budskapet, inte bära niqab, de måste acceptera att skaka hand etc. Och även om denna markering tyvärr avsevärt tunnades ut vid motionsbehandlingen i våras var signalen viktig, inte minst därför att den kom från vänster, multikulturalismens banérförare framför andra. Multikulturalism eller inte  – man insåg att landet inte kunde tolerera att invandrarna nästan helt behöll så gott som alla inslag av sin tidigare nationalitet samtidigt som man a la carte drog fördel av välfärdsinrättningarna i det nya landet.

Någon anpassning kommer dock alltså inte att ske, om man får tro Caldwell. Han får medhåll av flera islamologer som själva är muslimer: Faoud Ajami  citerar i sin recension av Caldwells bok den framstående egyptiske islamteoretikern Sayid Qutb som otvetydigt hävdar religionens företräde: “vi må bära deras (mottagarländernas) nationaliteter, men vi tillhör vår religion”.

Andra, mer islamkunniga personer  än jag själv må kommentera  den teologiska eller religionssociologiska bärigheten av dylika uttalanden. Skulle t ex ett turkiskt medlemsskap i EU moderera de muslimska befolkningsgupperna i riktning mot sekularisering och anpassning till värdländernas kultur? Eller skulle det tvärtom förstärka religionens supremati genom att den representeras officiellt av en medlemsstat i ett kulturellt hemlöst Västeuropa? Jag tror att den frågan redan har besvarats i denna artikel: “När en osäker, eftergiven och relativistisk kultur möter en kultur som är djupt förankrad, självsäker och styrkt av gemensamma doktriner så är det vanligen den förra som anpassar sig till  den senare”, säger  Caldwell avslutningsvis. Vi vet också att tanken på 100 miljoner turkiska muslimer som fullt integrerade i Europa fyller stora delar av dess nuvarande befolkning med vånda. Det bor redan omkring 20 miljoner muslimer i Europa, varav 5 miljoner i Frankrike, 4  miljoner i Tyskland och 2 miljoner i Storbritannien. Detta antal kan framskrivas till att ha fördubblats kring 2025. Redan nu dominerar muslimer eller strävar att dominera viktiga europeiska storstäder, såsom Amsterdam, Rotterdam, Köln, Londons East End, Leicester och i Sverige kanske Malmö.

Det främlingskap med vilket de europeiska folken upplever den utomeuropeiska massinvandringen har emellertid sått ett hoppingivande frö till en europeisk motkultur, noterar Caldwell. Européerna, har alltmer börjat identifiera sig själva som just européer, just på grund av att de genom massinvandringen fått klart för sig vad som inte är Europa. Möjligheterna till europeisk enighet har därför aldrig varit så stora.

Och förr eller senare kanske de etablerade politikerna tar fasta på hur “verklighetens folk” upplever massinvandringen. Det är val i Sverige om mindre än ett år, en stor mängd svenskar vill inte se sina samhällen förvandlade till orientaliska basarer och det finns ett parti som heter Sverigedemokraterna: go figure.

 

 

Åter till frågan om en nationell kultur

May 25, 2014 § Leave a comment

Med en druckens envishet och besattheten hos en maniker har jag i olika sammanhang hävdat den nationella kulturens idiomatiska egenart. Främst har det gällt musiken där jag menar att den kulturrelativism som nu är på modet i hägnet av allsköns mångkulturalism förväxlar stil med just idiom, eller inre karaktär. Wilhelm Stenhammars Serenad, pianokonserter, symfonier och naturligtvis inte minst romanser må vara aldrig så präglade av tysk senromantisk stil från Brahms och framåt, men låter icke desto mindre omisskännligt svenskt i våra öron – och hjärtan. För att inte tala om Hugo Alfvén. Varje kultur har sin egen inre karaktär och ju djupare den nationella kulturella egenskapen sitter desto starkare är dess idiomatiska uttryck i musik och poesi. Jag har pekat på det engelska idiomet i Ralph Vaughan Williams Pastoralsymfoni,  den ryska själens eko i Anna Netrebkos tolkningar av ryska sånger och det blonda tonfallet i Anne Sofie von Otters svenska romanstolkningar. I poesin har jag utifrån en briljant text av Lars Forssell lyft fram det egenartat svenska om är gemensamt för varandra så olika poeter som  Karlfeldt och Sonja Åkesson. Måleriet har jag inte gett mig in på,  men nog kan jag uppleva det franska sommarlandskapets soldränkta och vindsvepta fält i Monets Kvinna med Parasoll lika starkt som i Debussys Bruyères  eller Ravels Jeux d’Eau.

Image

Begreppet “idiom” är i själva verket mycket välfunnet för att urskilja vad som är genuin egenart i det musikaliska nationella tonfallet. En mångd belägg har nämligen presenterats för att belysa det nära sambandet mellan en nations språk och dess musikaliska uttryck, särskilt med avseende på rytmiken. Jag har har bl a fäst mig vid några rader i hjärnfysiologen Olver Sacks intressanta studie i samspelet mellan musik och hjärna i Musicophilia som jag finner värda att återge:

“Iversen, Patel, and Ohgushi have found strong cultural differences in such rhythmic groupings. In one experiment, they exposed native American English speakers and native Japanese speakers to tone sequences of alternating short and long duration. They found that while Japanese speakers preferred to group the tones in a long-short parsing, the English speakers preferred a short-long parsing. Iversen et al. propose that experience with the native language creates rhythmic templates which influence the processing of nonlinguistic sound patterns. This raises the question as to whether there might be correspondences between the speech patterns and the instrumental music of particular cultures. There has long been an impression among musicologists that such correspondences exist, and this has now been formally, quantitatively studied by Patel, Iversen, and their colleagues at the Neurosciences Institute.

“What makes the music of Sir Edward Elgar sound so distinctively English?” they ask. “What makes the music of Debussy sound so French?” Patel et al. compared rhythm and melody in British English speech and music to that of French speech and music, using the music of a dozen different composers. They found, by plotting rhythm and melody together, that “a striking pattern emerges, suggesting that a nation’s language exerts a ‘gravitational pull’ on the structure of its music.”

The Czech composer Leos Janaéek, too, was greatly exercised by the resemblances between speech and music, and he spent more than thirty years sitting in cafes and other public places, notating the melodies and rhythms of people’s speech, convinced that these unconsciously mirrored their emotional intent and states of mind. He attempted to incorporate these speech rhythms into his own music—or, rather, to find “equivalents” for them in the classical music grid of pitches and intervals. Many people, whether or not they speak Czech, have felt that there is an uncanny correspondence between Janacek’s music and the sound patterns of Czech speech.”

Alltså: “en nations språk utövar en gravitation på strukturen hos dess musik”. Det förklarar – vilket jag har hänvisat till tidigare – varför en så ultramodernistisk och abstrakt fransk tonsättare som Pierre Boulez finner ett starkare släktskap mellan den franske 1700-talskomponisten Couperains rokokonusik och Boulez egna verk än mellan dessa och nutida modernister av andra nationaliteter, såsom Nono, Stockhausen etc.

Konstens, särskilt musikens och poesins nära samband med det nationella språket – och därmed nationen som sådan – är således bekräftat. Inte minst i detta avseende är mångkulturalismens förnekande av en genuint svensk nationell kultur ogrundat.

train-smoke-1900

 

Rädda Barnen bör hålla sig till barnen och glömma värdegrunderna

May 22, 2014 § Leave a comment

Det är långtifrån allt jag uträttade under min tid i den svenska utrikesförvaltningen som jag ser tillbaka på med någon större tillfredsställelse och än mindre med någon stolthet. Men jag är rätt nöjd med den kreativitet som jag lyckades utveckla för att hålla mig undan de chefskurser i “värdegrunder” med vilka UDs personalledning sökte inpränta moral och allmän förträfflighet i den svenska diplomatkåren från slutet av 90-talet. Sedan dess har detta “värdegrundsarbete”, som jag ser på nätet, spridit sig till nästintill varenda offentlig institution, allehanda stiftelser, organisationer såsom inte de minst de fackliga, landsting, länsstyrelser och kommuner. Begreppets epidemiska spridning är med andra ord lika bred som möjligheterna att tolka detsamma är mångfaldiga – och därmed att utnyttja det i manipulativa och politiserande syften.

Värdegrundsbegreppet har synbarligen om än diffust sina rötter i två huvudgrenar i västerländsk kultur, kristen respektive humanistisk etik med föreställningar om okränkbara mänskliga rättigheter etc, men dess tillämpning i dagens svenska offentlighet avspeglar på intet sätt den enorma komplexitet, för inte säga de motstridigheter och konflikter som präglat den västerländska diskussionen –  diskurs heter det visst nuförtiden –  om etik, normer och moral alltsedan antiken. Kritiker mot värdegrundsbegreppet har också pekat på en etnocentrisk västerländsk inskränkthet i dess genealogi och menar att även andra kulturer har bidragit till att utveckla synen på etik och moral, men den diskussionen överlåter jag åt idéhistoriker och fackfilosofer att föra.

Problemet med värdegrundsarbetet – förutom att det drar extremt höga konsultarvoden (100 miljoner kronor för ett projekt för försvaret har nämnts) och att kurserna är en intellektuell pina för deltagarna att genomgå – är att högtflygande allmänna, svårdefinierade begrepp som “människors lika värde” etc med persuasiv konnotering och i manipulativt syfte, ställs mot handlingar och ställningstaganden i sakfrågor som kan motiveras av en mängd skäl, pragmatiska, ekonomiska, välfärdsmässiga, nationella och andra vilkas kopplingar till grundläggande principer om människovärde och dylikt är långtifrån givna. Dessutom hamnar den ena värdeprincipen ofta i konflikt med den andra. Mest flagrant är motsägelsen mellan den universellt antagna principen om den fundamentala rättigheten till tanke- yttrande- eller åsiktsfrihet och å andra sidan tvånget för medlemmar i en organisation eller på en arbetsplats att följa de värdegrunder, ofta av rent politisk art som de beträffande invandring, mångkultur och islamisering, som stipulerats.

Det är mot den bakgrunden som jag, tyvärr utan att längre förvånas, noterar hur en idéell organisation som Rädda Barnen utnyttjar detta svävande begrepp för att – outtalat eller icke är irrelevant i sammanhanget – delta i den alltmer omfattande politiska kampanjen mot det sakinnehåll som i Sverige monopoliserats av ett politiskt parti, Sverigedemokraterna. “Rädda Barnens värdegrund skiljer sig fundamentalt från Sverigedemokraternas värderingar”, anser ordföranden i organisationen som inte tillåter aktiva Sverigedemokrater att vara medlemmar.

Jag hyser ingen samhörighet med eller omsorg om Sverigedemokraterna med dess tvivelaktiga förflutna, som sådana. En särskild diskussion har visserligen förts där forskare som Andreas Johansson Heinö (Timbro) och om jag minns rätt skribenten Mauricio Rojas ifrågasatt beteckningen rasism och främlingsfientlghet som anses motivera extremiststämpel på Sverigedemokraterna men jag tar här inte ställning i den debatten. Däremot delar jag i många stycken, tillsammans med en icke oväsentlig del av den svenska befolkningen, partiets kritiska syn på svensk invandringspolitik. Eftersom inget annat politiskt parti framför denna kritik innebär Rädda Barnens bojkott av SD att man vill inte veta av personer eller rörelser som överhuvudtaget hyser mer kvalificerade invandringskritiska synpunkter.

I samma exkluderande anda framhåller generaldirektören för organisationen enligt Svenska Dagbladet att “framför allt är Sverigedemokraterna emot det multikulturella samhällsbygget”. Som framgår av svensk och framförallt internationell debatt är mångkulturalismen ett minst sagt kontroversiellt och enligt många (inklusive mig själv) ett på det hela taget misslyckat projekt. Om inte annat innebär ju mångkulturalism i svensk tappning att man i liberala och vänsterpräglade kretsar tillämpar en relativism som blundar för eller t om anser sig böra “respektera” kulturer där inte minst de barn som Rädda Barnen har till uppgift att värna om far extremt illa. Denna relativism är den svenska mångkulturalismens mest typiska kännemärke och största inre motsägelse. Ty, som ledande internationella debattörer, bland andra Christopher Caldwell, har visat, för att mångkulturalism överhuvudtaget skall fungera krävs en stark nationell enhetskänsla (som den amerikanska) och en enhetlig nationell makt under villken de importerade kulturerna måste integreras.  Det är motsatsen till vad som gäller i det svenska mångkulturprojektet där nationalkänslan är svag och dominerande invandrade kulturer såsom den islamska i hög grad söker och i många fall uppmuntras att hålla fast vid sin egenart och sina värdenormer. I slutändan hotar i ett sådant projekt ett balkaniserat, hobbesianskt samhälleligt kaos med ständiga  identitetspolitiska konflikter, analogt med  en “förlorad stat” där krigsherrar och klaner strider om makten.

Det är m a o anmärkningsvärt att en idéellt grundat organisation med stark internationell anknytning och tradition som Rädda Barnen i så hög grad ansluter sig till den i ett internationellt perspektiv närmast som extrem betraktade svenska mångkulturalismen, fylld av inre motsägelser och spänningar som den är. Än mer anmärkningsvärt är att denna organisation åberopar överordnade långsiktiga universella värden om barnens rättigheter samtidigt som den trendmässigt tar ställning mot ett bona fide demokratiskt parti utan att ange konkret evidens om hur partiet bryter mot dessa rättigheter men genom denna typiska – än en gång manipulativt persuasiva – hänvisning till “värdegrunder”.

Nu är det uppenbarligen inte första gången som Rädda Barnen uppvisar denna ängsliga anpassning till dagsaktuella politiska trender. Erik Helmerson har i Dagens Nyheter uppmärksammat hur ordföranden i Rädda Barnens ungdomsförbund vill göra hudfärgen till villkor för att man skall kun na uttala sig om rasism. “Problemet är att större organisationer, som massmedier, partier och rörelser som Rädda Barnen, gärna ängsligt plockar in (dessa debattörer) som ett bevis på att man hänger med i de senaste politiska trenderna” (DN den 3 mars 2014). Nej Rädda Barnen är som sagt inte ensamt därvidlag. Brandkårsfolk, fackorganisationer, brevbärare, vårdinrättningar – dess lika oreflekterade som trendkänsliga företrädare hasplar så snart tillfälle ges ur sig likt megafoner som förprogramerats av medieeliten sina bekännelser till “alla människors lika värde”.

Värdegrundskonsulterna gapskrattar hela vägen till banken.

DSC01477

 

Musikalisk intelligens

May 20, 2014 § Leave a comment

För en tid sedan kunde man i New York Times läsa att påfallande många synnerligen framgångsrika människor är utövande musiker eller sångare. Nu är det ju så att man inte ägnar sig åt musik för att bli socialt framgångsrik, lika lite som man lyssnar på Mozart för att bli intelligentare eller kliver upp för ett högt berg för att få starkare benmuskler. Att utöva musik är en handling som är sig själv nog på samma sätt som att man bestiger ett berg just för att det bara finns där i all sin majestätiska skönhet:

“But why do yo have to climb Mount Everest?
“Because it is there”.

Man utövar musik för dess egen skull och lyssnar på Mozart just bara för att “han finns där” i all sin glans. Att musicera är en form av hög och komplicerad medvetandeprocess som i sig själv är en synnerligen intelligent aktivitet. Då en instrumentalist försöker återskapa en vacker musikalisk fras och överföra denna till sitt instrument eller då en sångare gör samma överföring till sina röstorgan sker en ytterst subtil och komplicerad, förmodligen ännu inte helt utforskad interaktion mellan hjärna och muskler. För att  musikern skall åstadkomma en vacker ton i sitt instrument, en briljant teknik i sina fingrar och en musikalisk fras som lyfter krävs den största koncentration. Denna form av hög koncentration och samspel mellan hjärna och muskler – med återkoppling tillbaka till hjärnan från muskler och öron – innebär en närmast perfekt interaktion mellan mentala och fysiska processer. Man kan därmed i musikutövandet tala om ett slags naturlig intelligens, inte helt olik den som föreligger i sportsliga prestationer (läs min essä på temat här) men naturligtvis i mer subtil form. Då en musiker övar långsamt, koncentrerat och metodiskt befinner han eller hon sig i ett ytterligt anspännt och samtidigt totalt avslappnat, kanske zen- eller yogaliknande tillstånd som ger ett djupt själsligt och även fysiskt välbefinnande. Den återkoppling till hjärnan som sker då en musiker hör sig själv spela en vacker fras eller åstadkomma en njutbar ton ger upphov till detta som kallas spelglädje eller rentav eufori. I motsvarande grad frustreras musikern då ingenting stämmer, usla klarinett- eller oboerör, ovillig muskulatur i mun och fingrar eller rentav bara en dålig dag.

Att öva på sitt instrument eller sin sångröst är naturligtvis i första hand en funktionell process – man vill göra framsteg. I brist på koncentration, och slarv med att underhålla mitt instrument som gjort detta svårspelat, eller vad jag nu skall skylla på har jag försummat mina klarinettövningar under många år. Sedan några månader tillbaka, på ett restaurerat instrument övar jag nu dagligen, huvudsakligen extremt långsamt. Och, mirabile dictu, denna långsamhet börjar ge resultat, såväl i tonbildning – det börjar låta som en klarinett! – och i allmän teknik och musicerande (mina hårt prövade grannar har måhända en annan uppfattning). Dessa framsteg gör mig än mer spelsugen och jag är inne i det “flow” som både är funktionellt och utgör det angenäma mentala-fysiska tillstånd som jag beskrivit ovan.

Ett gott råd till föräldrar: om ni märker den minsta känsla för musik hos er avkomma – sätt ett instrument i händerna på ungen eller uppmuntra den till sång! Inte för att han eller hon skall bli framgångsrik i karriären utan just bara, som jag just försökt berätta, för musikens egen skull, ars gratia artis.

Om sedan er förmodligen brådmogna och olidligt försigkomna telning ändå vill göra en snygg karriär finns det, som jag nämnde inledningsvis, belägg för ett samband mellan musicerande och den framgång som ju dagens yuppieföräldrar ser som målet för all barnuppfostran.

Eller som en ambitiöst yuppig affärsman en gång sade till mig: “du skulle se mina pojkar, härliga små achievers!”

 

Sinfonia

blubrg@gmail.com